En ideell takorganisation
Click to set custom HTML

Ordförandebrev om krisen i OSSE

Stockholm 2020-07-31

Hej alla medlemmar i OSSE-nätverket,
​
OSSE är i ledningskris. De fyra topptjänstemännen har inte fått förlängda mandat och tvingats avgå.  Krisen är djupare än så. Den kan ses som toppen på ett isberg av svårigheter och komplicerade politiska motsättningar.

Kort före det att Sverige häromveckan presenterade sina prioriteringar inför ordförandeskapet 2021 (se https://www.ossenatverket.org/) sade ett antal medlemsländer - Azerbajdzjan, Tadzjikistan och Turkiet - nej till att förlänga mandaten för organisationens två av organisationens topptjänster med inriktning på rättighetsfrågor. Som reaktion valde då flera ”västländer” att blockera förlängningen av samtliga fyra topptjänster (inkl generalsekreteraren) bl. a med motiveringen att de fyra existerande tjänsterna var ett balanserat sammanhållet “paket”. Stora länder som Ryssland och USA och andra valde att hålla en låg profil – men har i vissa fall varit aktiva i bakgrunden.

De fyra topptjänstemännen är nu tillfälligt ersatta av sina närmaste medarbetare.  Albanien som är ordförandeland 2020 har uppgiften att hålla i arbetet att få ihop ett förslag till ny ordinarie generalsekreterare och nya institutionschefer att utses vid det sedvanliga utrikesministermötet i december.
Risken för att man i december än en gång kommer att bli tvungen att “stoppa klockan “under pågående ministermöte är uppenbar. Mycket hänger på om de största länderna och EU anser OSSE viktigt nog för att aktivt utöva press på de länder som liksom tidigare motsätter sig OSSE:s arbete med demokrati, mänskliga rättigheter, minoritetsfrågor och inte minst söker motverka deltagande från civilsamhället i OSSEs möten.
Den här dramatiska utvecklingen i OSSE har i Sverige hamnat helt i medieskugga, men nätverket försöker löpande informera på vår hemsida https://www.ossenatverket.org/ och på vårt twitterkonto @ossenatverket.

När mandaten för de fyra nu skulle förlängas gavs ett tillfälle att säga nej, framförallt till mandaten för ODIHR-chefen och representanten för mediefrihet (RoFM).   Motståndet ansågs inte vara riktat mot personerna som sådana utan mot deras mandat. Ordförandeskapet (Albanien) försökte hitta en lösning genom att med stöd av många andra länder föreslå att mandaten ”tekniskt” skulle förlängas ett år genom ett ”paketbeslut” som omfattade alla fyra posterna. 

Men efter hårda förhandlingar blockerades paketförslaget på två punkter (ODIHR och RoFM) av Azerbajdzjan, Tadzjikistan och Turkiet, samtidigt som flera andra länder motsatte sig att bryta upp “paketet”. Beslutet kräver enhällighet. Ordförandeskapet tvingades då att lägga fram förslag om fyra tillförordnade chefer från respektive institution. Efter fortsatta intensiva förhandlingar godkändes dessa förslag fredag 17 juli och bytet på posterna ägde rum dagen efter (18/7) .

Det hävdas att de tre motståndsländerna fått diskret stöd av Ryssland men också av vissa EU-länder (som Ungern och Polen). Att ett relativt litet och svagt land som Albanien innehar ordförandeskapet har inte stärkt ledarskapet för organisationen - i synnerhet som några av de större/starkare medlemsstaterna nu inte tillräckligt starkt prioriterat OSSE-krisen bland andra internationella frågor. Eftersom uppdragsbeskrivningarna i mandaten för medierepresentanten (RoFM) och minoritetskommissarien (HCNM) är personliga för innehavaren gäller de inte för de tillförordnade cheferna mer än rent tekniskt. De två andra tillfälliga cheferna (tf generalsekreterare och tf chef för ODIHR) får naturligtvis också en svag ställning. Effektiviteten i de tillförordnades diplomatiska verksamhet och besluten i Permanenta Rådet begränsas därför betydligt.

Närmast kommer det årliga OSSE-mötet om den "mänskliga dimensionen" (HDIM) i Warszawa i september att negativt påverkas av den här ledningskrisen, utöver problemet att det i år sannolikt inte kan hållas ett fysiskt möte på grund av coronakrisen. Eventuellt kommer därför mötet att bli inställt vilket är allvarligt med hänsyn till betydelsen av HDIM för att återkommande behandla grundläggande demokrati- och MR-frågor inom OSSE-regionen. Varje sådan förändring av praxis blir svår att återställa.

Det är rimligt att förutsätta att det vid ministerrådet i december kommer att göras nya intensiva försök att försvaga de nya mandaten, framförallt för ODIHR och RoFM, för dem som då ska väljas till nya befattningshavare.  Det går inte att utesluta att motsättningarna är så stora att inga nya ordinarie chefer kan utses i december och att frågan då förs till det svenska ordförandeskapet 2021 (och ett extra ministerrådsmöte).

Senast OSSE stod inför liknande utmaningar var för tio år sedan vid toppmötet i Astana 2010. Då kunde en enad ”västvärld” ledd av EU säga till värdlandet Kazachstan att utan ett slutdokument som bekräftade tidigare OSSE-åtaganden skulle det inte bli något slutdokument över huvud taget. Den dåvarande ryske presidenten Medvedev och hans allierade valde då att inte sätta hårt mot hårt.

Bakgrunden ska, som jag ser det efter kontakter både i Wien, med det europeiska civilsamhället och på svenska UD, sökas i en djup motsättning när de fyra topptjänsterna tillsattes 2017 för en period av tre år. Alla fyra som då valdes var från "västländer" (Italien, Frankrike, Island och Schweiz, varav tre NATO-medlemmar). Det har bidragit till en ny “öst-väst “-maktpolitisk spänning inom OSSE. Men egentligen rör det sig om en ännu djupare underliggande principiellt politisk multipolär motsättning om mandaten för de tre särskilda institutionerna inom OSSE. Några länder anser att mandaten går alldeles för långt vad gäller demokrati/MR/rättsstatsprinciper och inblandning i staternas "inre angelägenheter." Dessa länder anser också att civilsamhället har en alldeles för stark ställning i OSSE-arbetet. Det är ingen hemlighet att det har under en längre tid i första hand  rört sig om vissa länder i OSSE:s sydöstra regioner. Men länderkretsen har på senare år vidgats till andra regioner. Den ändrade amerikanska utrikespolitiken under president Trump sätter också sina spår. Kina gränsar till OSSE regionens östra delar och har med sina ökade geopolitiska ekonomiska och politiska ambitioner markerat avsevärda intressen för OSSE.

Den här gången får därför förutsättningarna för en överenskommelse ses som långt sämre. Tidigare valde de länder som ogillar uppmärksamheten på MR-frågor att trots allt hålla kvar OSSE för att främja sina säkerhetspolitiska intressen och ha en oberoende röst i en organisation som styrs av enhällighetsprincipen. Idag är den säkerhetspolitiska bilden betydligt mer splittrad och komplicerad. Det gäller både inställningen till demokrati (exempelvis i den nya högerpopulismen och  “auktoritarismen”) och till rättsstaten. Men det gäller också storpolitiska maktpolitiska motsättningar.   Sammanhållningen inom EU är bräcklig, den transatlantiska länken försvagad och synen på internationellt samarbete mer splittrad. Rysslands och Kinas  (och Turkiets) politiska ambitioner vad avser OSSE är osäkra. Till råga på allt går USA i höst till ett presidentval där utgången är oviss och följderna osäkra.

Det gäller nu att övertyga alla - inte minst mindre länder i OSSE:s periferi - att ministerrådsmötet i december kan bli ändhållplatsen för dem som vill ha ett internationellt erkännande av sin suveränitet utöver medlemskapet i FN. Det kommer att kräva en ytterst aktiv diplomati och betydande informationsinsatser från svensk sida.  Med svenska utgångspunkter gäller det att försvara och förklara betydelsen av folkrätten och multilateralt samarbete och innebörden av “bred säkerhet”.  Det råder ingen tvekan om att utan ett OSSE kommer samarbetet mellan EU och många länder i öster också försvåras, sannolikt med avsevärda ekonomiska konsekvenser.

Sammanfattningsvis är stämningen inom OSSE för närvarande mycket dålig och full av motsättningar. Detta förhållande kan sägas avspegla det internationella säkerhetspolitiska läget i stort. Det är särskilt allvarligt när en organisation som OSSE med sitt breda säkerhetsbegrepp och omfattande medlemskap behövs extra mycket.

Läget lägger en extra börda på Sverige och det kommande svenska OSSE-ordförandeskapet. Uppgiften sträcker sig också till vårt samarbete inom EU och till medlemskapet i FN. Efter Albanien 2020 och före Polen 2022 finns stora förväntningar på Sverige 2021.  Men det ställer även krav på civilsamhällena och deras organisationer inom OSSE-regionen inklusive vårt eget OSSE-nätverk.

Från OSSE-nätverkets perspektiv kan slutligen enkelt men brutalt uttryckt sägas att civilsamhället står som så många gånger tidigare inför situationen att ju hårdare man driver kampanjen att försvara OSSE:s åtaganden och principer desto svårare blir det att åstadkomma en överenskommelse på politisk nivå. Just de företrädare för civilsamhället som vi värnar om i kritiska länder stigmatiseras ofta av dessa länders ledningar som terrorister. Som inkommande ordförande måste Sverige hålla en diskret offentlig profil.  Men det gäller då för civilsamhället inkl Nätverket att informera brett om att hela frågan om OSSE och dess framtid gäller ländernas ställning - små som stora - som självständiga stater och deras nationella säkerhet, med allt vad det betyder också när det gäller mänsklig säkerhet som miljö, hälsa, ekonomisk och social utveckling för de enskilda medborgarna.

Styrelsen för OSSE-nätverket fortsätter att löpande följa frågan utöver det arbete vi ägnar förberedelserna av det svenska ordförandeåret 2021 i övrigt och civilsamhällets roll i detta. Om inte förr kommer det att krävas ett aktivt engagemang av våra medlemsorganisationer och enskilda medlemmar. Jag uppmuntrar alla idéer om hur detta skall kunna åstadkommas.

Ha mitt i allt detta en god sommar med vederbörlig distans,
​

Anders Bjurner
Ordförande    
https://www.riksdagen.se/sv/webb-tv/video/oppet-seminarium/seminarium-om-president--och-kongressvalet-i-usa_H8C220201208se1
​

Militär säkerhet i OSSE - vad kan Sverige göra som ordförande? Studiematerial i form av ett antal podcasts

Vad kan Sverige realistiskt åstadkomma som ordförande i OSSE 2021 till stöd för vår egen och andras säkerhet? Lyssna på experterna i ett studiematerial producerat av Lars-Erik Lundin  bestående av ett antal podcasts på svenska och ett sammanfattande på engelska. Ett introduktionsavsnitt är särskilt anpassat för den generation som inte upplevt det kalla kriget. Att skapa militär säkerhet kräver ett mått av förtroende inte bara för det egna försvarets förmåga. Förtroende måste också skapas genom samarbete och dialog med andra - mer eller mindre likasinnade. Sådant arbete bedrivs sedan mitten av 70-talet i Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE). Det bygger på grundläggande principer överenskomna främst vid toppmötet i Helsingfors 1975. Staters oberoende och territoriella integritet är en grundbult som angreps genom annekteringen av Krim 2014. Trots detta pågår en dialog och aktiva försök att rädda vad som räddas kan av de framsteg som uppnåddes genom förhandlingar efter det kalla kriget mellan OSSEs deltagarstater från Vancouver till Vladivostok - och mellan  allianserna Warszawapakten och NATO. Och stora framsteg uppnåddes när det gäller öppenhet, förtroende och nedrustning. Men både i öst och väst framkom snabbt kritik för allt för stor naivitet och alltför snabb nedrustning.OSSE är nu skådeplatsen för en kapplöpning mellan en nedåtgående spiral när det gäller förtroende och uppåtgående trend av hot och utmaningar mot staters och individers säkerhet. Frågorna är nu många. Vilken politik kommer Biden att föra? Hur medveten är man i Moskva om de faror som hotar? Vart är Turkiet på väg? Kan Tyskland och Frankrike hjälpa till att ena EU tillsammans med Storbritannien om en gemensam väg framåt? Vad säger våra närmaste grannar i Baltikum och i Polen - som efterträder Sverige som ordförande 2021? Kan Open Skies och andra viktiga avtal räddas genom den nu pågående dialogen i Wien där Sverige haft flera ledande roller under de senaste åren? För några månader sedan var kunskapen om OSSEs existens nästan obefintlig i Europa. Nu är fler medvetna om betydelsen av organisationen i samband med valövervakning i USA, krisen i Belarus och kriget kring Nagorno Karabach. Deltagare är ambassadörerna Fredrik Löjdquist och Michael Sahlin, översten Johan Huovinen, kommendören Lars Wedin, Dr Ian Anthony, SIPRI och forskaren Dr Johan Engvall, FOI. Intervjuare är förutom Lundin, Rebecca Rieschel styrelseledamot i det svenska Osse-nätverket. Inspelningarna finns som spellistor i bild på Youtube https://www.youtube.com/playlist?list=PLYCn7J9NEZxYB94b6Yx7XxeNmJRfZrWXO  och med ljud på Soundcloud https://soundcloud.com/lars-erik-lundin/sets/podcasts-om-osse.

Stöds av OSSE-nätverket: 

OSSE tar initiativ för Belarus


17 av OSSE:s medlemsstater har begärt en särskild utredning av läget för mänskliga rättigheter i Belarus. De åberopar OSSE:s så kallade Moskvamekanism som fastställdes vid ett  möte i Moskva 1991 och som innebär att minst tio medlemsstater kan ta initiativet till en opartisk undersökning av allvarliga brott mot mänskliga rättigheter i ett medlemsland.

En rapportör ska enligt mekanismen utses från en i förväg bestämd lista på möjliga personer som finns hos OSSE:s kontor för demokratiska institutioner och mänskliga rättigheter (ODIHR) i Warszawa. Belarus har möjlighet att delta i utredningen och att utse en medrapportör. Gör man inte det, genomförs undersökningen ändå.

Att ta till Moskvamekanismen var ett krav i ett upprop för Belarus från CSP, Civic Solidarity Platform, den sammanslutning av civilsamhällesorganisationer inom OSSE där Nätverket är svensk medlem.

Källa: https://www.gov.uk/government/speeches/joint-statement-invoking-the-moscow-mechanism-in-relation-to-serious-human-rights-violations-in-belarus 
Bild

RAPPORTER OCH DOKUMENT FRÅN TIDIGARE EVENEMANG

Klicka nedan för rapport från vårt senaste seminarium:

BRATISLAVA CSP                                            BELARUS VALET                                           ÖSTERSJÖSEMINARIUM                            HDIM I WARSZAWA                                           

Bild

LÄNKAR TILL OSSE

SVENSKA OFFICIELLA LÄNKAR
​

Bild