Rapport seminarium om Centralasien 28 mars 2023

-Fortfarande har Centralasien många band till den forna kolonialmakten Ryssland, men de har successivt försvagats under de drygt 30 år som gått sedan upplösningen av Sovjetunionen.
Det sa Torgny Hinnemo, före detta Moskva-korrespondent för Svenska Dagbladet och UD- sakkunnig om länderna i det forna Sovjetunionen, när han inledde seminariet om Centralasien måndag den 28 mars i ABF-huset i Stockholm. Seminariet var arrangerat av ABF-Stockholm, OSSE-nätverket och Sällskapet för Studier av Ryssland, Central- och Östeuropa samt Centralasien och samlade cirka 60 åhörare trots det vintriga vädret.
Centralasien innefattar Kazakstan, Uzbekistan, Turkmenistan, Tadjikistan och Kirgizistan och gränsar till bland andra Ryssland, Afghanistan, Iran och Kina vilket har stor betydelse för ländernas situation och utveckling.
Centralasien som sådant är lika stort som EU rent geografiskt, men har inte samma storlek på befolkningen. Länderna skiljer sig kraftigt åt, men har en sak gemensamt – ingen av dem kan kallas en demokrati. Inom regionen utsätts minoritetsgrupp ofta för våldsam behandling av myndigheterna. Protester slås ned med våld och opponenter fängslas.
Länderna har också en liknande befolkningsutveckling med allt yngre befolkning, enligt Torgny Hinnemo. Det innebär att allt färre personer har egna minnen av Sovjet som kolonialmakt. De fem länderna delar också att avståndstagande gentemot USA.
Kriget mot Ukraina innebär att Ryssland inte kan ägna full uppmärksamhet gentemot sina tidigare delrepubliker, vilket i sin tur öppnar möjligheter för andra länder att inleda olika former av ekonomiskt och militärt utbyte. Exempelvis har Uzbekistan och Indien – en kärnvapenmakt – genomfört en gemensam militärövning. En signal till såväl Ryssland som Kina.
Då vatten är en bristvara i regionen är befolkningen koncentrerad till Ferganadalen där nära en femtedel av den totala befolkningen lever. Dalen är i dag splittrad på tre stater som naturligtvis ställer krav på samarbete. Ett lyckat sådant är att Kazakstan och Uzbekistan har löst sina gränskonflikter.
Som känt har mängder av högt utbildade personer flytt Ryssland efter mobiliseringen. För mång utgör staterna i Centralasien ett enkelt och billigt alternativ mot dyra flygbiljetter till väst. Alla länder i regionen utom Turkmenistan har tagit emot It-tekniker som sätter upp mindre företag och importerar från USA och Europa. Är det en ”genuin” import till dessa länder eller ett kringgående av importförbudet till Ryssland?
Tolv procent av Rysslands befolkning är födda i något annat land. Dess gästarbetare behandlas ofta mycket dåligt av myndigheterna som satt upp rekryteringskontor för kriget mot Ukraina väg i vägg med kontor för arbetstillstånd. Mycket tyder på att gästarbetarna tvångsrekryteras till kriget.
Torgny nämnde också två hot mot klimatet. Dels talibanerna i Afghanistan som vill bygga en kanal - Qosh Tappeh -som ska leda vatten från regionens största flod som förser stor del av befolkningen med vatten. Det andra är Aralsjön som på sjuttiotalet långsamt förvandlades från en sjö till en saltöken.
Slutligen tog Torgny Hinnemo upp frågan om gas och olja. Trots att regionen politiskt tar avstånd från kriget mot Ukraina, vill man i Uzbekistan och Kazakstan utöka samarbetet med Ryssland.

För Kazakstan är det enklare att fortsätta att leverera till Europa via ryska pipelines än att invänta att omvägarna får bättre kapacitet. I Uzbekistan fryser befolkningen efter att grannen Turkmenistan inte lyckats leverera avtalade mängder gas. Det har nyligen också framgått att både det ryska monopolet Gazprom och Putins vän, oligarken Gennadij Timtjenko, står bakom företag som under de senaste åren stärkt sitt ägande av infrastruktur i Uzbekistan.
Tuychi Rashidov, från Tadzjikistan och knuten till bland annat Malmö och Södertörns högskolor och Uppsala universitet, förklarade att såväl Kina som Ryssland försöker påverka Tadjikistan genom vad Tuychi kallade mjuk makt, ”soft power”. I första han är det fråga om akademisk diplomati, utbildningsprogram och researchssamarbete. Och Ryssland intar här den ledande rollen.
Ryssland och Tadjikistan har bilaterala program inom hälsa, kultur och högre utbildning. Samtidigt styr Ryssland över ”legitimationen” av lärare och personal och förhindrar all form av kritik över utbildningen.
Vidare ger Ryssland olika former av stipendier till studenter från Tadjikistan vilket lett till att antalet studerande i Ryssland har ökat från 26 000 (2020) till 30 900 förra året. Ett sätt att hindra dem att läsa på universitet i väst. Och i Tadjikistan finns över 30 skolor som har endast ryska som språk.
Kina har från sin sida kraftigt ökat sitt intresse gentemot Tadjikistan. Det är landets andra exportmarknad och, i enlighet med Kinas allmänna ekonomiska politik, ”äger” Kina strax under hälften av Tadjikistans statsskuld.
År 2006 gjordes en överenskommelse om samarbete inom teknisk vetenskap, framför allt inom gruv- och oljeindustrin. Inom kultursektorn man bildat två så kallade Konfucius Institut.
Kinas stora projekt ”Den nya Siden-vägen” innebär också olika former av utbildning i Luban- projekt, som finns i 19 länder och som startade i Tadjikistan i december. Syftet är ge yrkesmässig utbildning i bland annat teknik.
Både Ryssland och Kina är således intresserade av att påverka Tadjikistan inom kultur och utbildning. Kinas styrka är finansiellt, landet spenderar nästan dubbelt så mycket som Ryssland (10 miljarder dollar). Rysslands fördel är de historiska bandet, Tadjikistan som före detta sovjetrepublik har skapat ett slags nostalgi där Ryssland uppfattas som det vänligaste landet utanför Tadjikistan.
Sammantaget innebär det enligt Tuychi Rashidov att Ryssland, trots kriget mot Ukraina, fortfarande är det land som dominerar i Tadjikistan framför allt när det gäller den högre akademiska utbildningen. Utbildning i väst tillkommer bara personer från över och medelklassen.
Tadjikistan är antagligen det fattigaste landet i Centralasien. Mot det står Kazakstan, ett rikt land, med en tillväxt på 6–7 procent, framför allt genom export av gas och olja, förklarade Manne Wängborg, tidigare Sveriges ambassadör i Kazakstan. Landet kan därför egentligen inte jämföras med de övriga i Centralasien. Dessutom är landet världens största producent av uran och har inlett ett civilt samarbete angående kärnkraft.
Under sovjeteran tvingades barnen lära sig ryska i skolan och kazakiskan utarmades. Nu lär sig barnen tre språk, inklusive engelskan som trätt fram på senaste tiden. Men landet är ingen demokrati. Det är svårt för kvinnor att få tillträde till undervisning. De ska i stället stanna hemma och föda barn och ta om familjen. ​

Övriga medverkande under seminariet var Anders Mellbourn, ordförande i OSSE-nätverket och Jessica Bragd, OSSE-nätverket, Centralasienkännare.
Pär Trehörning 

---