Seminarium på ABF den 14 maj 2019.
Medverkande:
Izabela Kisic, Exekutivdirektör Helsingforskommittén för mänskliga rättigheter i Serbien, Ulrika Grufman ansvarig för Serbien, Montenegro och EU-utvidgning på UD, Ian Anthony, ansvarig för det europeiska säkerhetsprogrammet på SIPRI, Lars-Erik Lundin, tidigare EU-ambassadör i vid OSSE i Wien. Samtalsledare: OSSE-nätverkets ordförande Anders Bjurner.
Inledande sammanfattning
OSSE-nätverket anordnade ett seminarium den 14 maj om situationen på västra Balkan och i sydöstra Europa. Medarrangörer var ABF Stockholm och Sällskapet för Studier av Ryssland, Central- och Östeuropa samt Centralasien.
Mötet ägde rum ett par veckor innan offentliggörandet av nästa EU-utvidgningspaket. Det gav flera perspektiv på de viktigaste faktorer som påverkar utvecklingen för länderna i regionen. Det är klart att regionen påverkas av i vilken utsträckning som globala och regionala aktörer verkar för en framtida integration av de återstående länderna i EU.
Bjurner
Inledde med att betona den säkerhetspolitiska - i vid mening- betydelsen av utvecklingen på Västra Balkan inte minst från ett OSSE-perspektiv. Efter det kalla krigets slut och utvecklingen av ESK till OSSE blev denna region av primärt intresse för Europa också manifesterande den “nya” typen av väpnade konflikter: interna, statskollaps(Jugoslavien), gränstvister, etnisk/kulturell/religiös grund, minoriteters rättigheter och (bristen) på respekt för andra rättigheter, svaga/obefintliga demokratier. OSSE:s nya instrument utvecklades och användes på Västra Balkan. EU:s och NATOs och andra stormakters strategiska intressen påverkade konflikterna. Konflikterna ledde till stora flyktingströmmar inkl till Sverige med motsvarande medialt intresse. Detta intresse är idag jämförelsevis mycket litet. Detta förvånar mot bakgrund av att flera av de underliggande faktorerna till konflikterna kvarstår. Internationella närvaron och intressena kvarstår också och har i vissa fall förändrats i ljuset av den globala politiska utvecklingen. Ibland har detta även lett till ökade spänningar.
Kisic
fokuserade särskilt på svårigheterna för civilsamhället i regionen, i synnerhet i Serbien. Enligt hennes åsikt är de politiska ledarna i viss utsträckning under yttre påverkan, inte minst från Ryssland. Deras uttalade stöd för utvidgningen av EU följs inte upp i praktisk politik, särskilt inte när det gäller att säkra yttrandefriheten. Mediasituationen är inte tillfredsställande. För henne var europeisk och euroatlantisk integration en viktig kraft för att få till stånd respekt för rättsstatsprinciper och frihet. Hon påminde om att stödet för utvidgningen av EU skiftar i regionen med endast 42% för i Serbien.
Grufman
målade en bild av ett EU och ett USA med varierande Balkanpolitik över tid, inte minst vad avser stödet för EU-integrationen. Efter Georgienkriget 2008 hade situationen blivit klart mycket svårare när det gäller uppmärksamhet på västra Balkan. Situationen i Ukraina och migrationskrisen avledde uppmärksamheten ytterligare. En förändring till en mer tydlig hållning till fördel för utvidgningen började ske från 2014 och var närvarande i kommissionens rapport från 2018. Men fortfarande råder tveksamhet t ex i Frankrike och USA: s politik mot regionen är mer ambivalent än tidigare.
Anthony
kompletterade bilden med en beskrivning av säkerhetsläget internt och externt. Daytonöverenskommelsen har lett till viktiga förtroende- och säkerhetsskapande åtgärder som numera inte har en motsvarighet i resten av Europa. Samtidigt påverkas bilden negativt av den bredare regionala säkerhetssituationen. Den militära närvaron i och runt sydöstra Europa är mer omfattande. Försvarsbudgetarna ökar markant, särskilt i Nato-medlemsländerna och framför allt i Bulgarien och Rumänien. Situationen påverkas negativt av kriserna i Ukraina och Syrien. Kapplöpningen om resurser i östra Medelhavet gör situationen alltmer volatil och spänningen mellan Grekland och Turkiet har ökat. Detta i sin tur har lett till förstärkt amerikansk militär närvaro. Det anses också vara för tidigt att avsluta internationella operationer som upprätthålls av EU och Nato i Bosnien respektive Kosovo.
Lundin
påminde om den historiska besvikelsen i det att västra Balkan inte kunde bli en del av den allmänna förbättringen av situationen i Europa efter det kalla kriget. Även Dayton-överenskommelsen kunde inte hindra Kosovo-krigets utbrott på grund av att man fortsatte att ignorera behovet av demokrati, särskilt i Serbien. En besvikelse var vidare avsaknaden av en bestämd europeisk politisk vilja att utvidga EU till Västra Balkan efter 2008. I flera andra länder i Östeuropa visade sig den etniska sammansättningen efter slutet av den kalla kriget vara mycket homogen. Detta är ännu inte fallet på västra Balkan och det finns förslag på att lösa utestående problem i förbindelserna mellan länderna genom territoriella utbyten som skulle göra länderna mer etniskt homogena. I diskussionen under seminariet karakteriserades detta som en mycket farlig politik som riskerar att trappa upp spänningarna i exempelvis Bosnien. Huvudfrågan som nu diskuteras är territoriella ”swaps” som föreslås mellan Serbien och Kosovo.
För OSSE var fortsatt fokus på behovet av säkerhetssektorreform centralt. Organisationen behåller cirka 1000 personer i sina missioner i regionen, cirka 50% av dess totala fältverksamhet.
Lars-Erik Lundin
Medverkande:
Izabela Kisic, Exekutivdirektör Helsingforskommittén för mänskliga rättigheter i Serbien, Ulrika Grufman ansvarig för Serbien, Montenegro och EU-utvidgning på UD, Ian Anthony, ansvarig för det europeiska säkerhetsprogrammet på SIPRI, Lars-Erik Lundin, tidigare EU-ambassadör i vid OSSE i Wien. Samtalsledare: OSSE-nätverkets ordförande Anders Bjurner.
Inledande sammanfattning
OSSE-nätverket anordnade ett seminarium den 14 maj om situationen på västra Balkan och i sydöstra Europa. Medarrangörer var ABF Stockholm och Sällskapet för Studier av Ryssland, Central- och Östeuropa samt Centralasien.
Mötet ägde rum ett par veckor innan offentliggörandet av nästa EU-utvidgningspaket. Det gav flera perspektiv på de viktigaste faktorer som påverkar utvecklingen för länderna i regionen. Det är klart att regionen påverkas av i vilken utsträckning som globala och regionala aktörer verkar för en framtida integration av de återstående länderna i EU.
- Det minskade stödet för en utvidgning av EU till västra Balkan från Georgienkriget 2008 vändes 2014 till ett större intresse i Europa med en ny EU-strategi från 2018
- Stödet för EU-medlemskap i de olika länderna på västra Balkan mycket varierande
- Frågan om demokratisering och rättssamhälle är på nytt i fokus
- Men politiska eliter i de olika länderna undergräver fortsatt utvecklingen till det bättre och är under yttre korrumperande påverkan
- Säkerhetssituationen i regionen påverkas indirekt av det försämrade internationella läget inte minst runt östra Medelhavet.
Bjurner
Inledde med att betona den säkerhetspolitiska - i vid mening- betydelsen av utvecklingen på Västra Balkan inte minst från ett OSSE-perspektiv. Efter det kalla krigets slut och utvecklingen av ESK till OSSE blev denna region av primärt intresse för Europa också manifesterande den “nya” typen av väpnade konflikter: interna, statskollaps(Jugoslavien), gränstvister, etnisk/kulturell/religiös grund, minoriteters rättigheter och (bristen) på respekt för andra rättigheter, svaga/obefintliga demokratier. OSSE:s nya instrument utvecklades och användes på Västra Balkan. EU:s och NATOs och andra stormakters strategiska intressen påverkade konflikterna. Konflikterna ledde till stora flyktingströmmar inkl till Sverige med motsvarande medialt intresse. Detta intresse är idag jämförelsevis mycket litet. Detta förvånar mot bakgrund av att flera av de underliggande faktorerna till konflikterna kvarstår. Internationella närvaron och intressena kvarstår också och har i vissa fall förändrats i ljuset av den globala politiska utvecklingen. Ibland har detta även lett till ökade spänningar.
Kisic
fokuserade särskilt på svårigheterna för civilsamhället i regionen, i synnerhet i Serbien. Enligt hennes åsikt är de politiska ledarna i viss utsträckning under yttre påverkan, inte minst från Ryssland. Deras uttalade stöd för utvidgningen av EU följs inte upp i praktisk politik, särskilt inte när det gäller att säkra yttrandefriheten. Mediasituationen är inte tillfredsställande. För henne var europeisk och euroatlantisk integration en viktig kraft för att få till stånd respekt för rättsstatsprinciper och frihet. Hon påminde om att stödet för utvidgningen av EU skiftar i regionen med endast 42% för i Serbien.
Grufman
målade en bild av ett EU och ett USA med varierande Balkanpolitik över tid, inte minst vad avser stödet för EU-integrationen. Efter Georgienkriget 2008 hade situationen blivit klart mycket svårare när det gäller uppmärksamhet på västra Balkan. Situationen i Ukraina och migrationskrisen avledde uppmärksamheten ytterligare. En förändring till en mer tydlig hållning till fördel för utvidgningen började ske från 2014 och var närvarande i kommissionens rapport från 2018. Men fortfarande råder tveksamhet t ex i Frankrike och USA: s politik mot regionen är mer ambivalent än tidigare.
Anthony
kompletterade bilden med en beskrivning av säkerhetsläget internt och externt. Daytonöverenskommelsen har lett till viktiga förtroende- och säkerhetsskapande åtgärder som numera inte har en motsvarighet i resten av Europa. Samtidigt påverkas bilden negativt av den bredare regionala säkerhetssituationen. Den militära närvaron i och runt sydöstra Europa är mer omfattande. Försvarsbudgetarna ökar markant, särskilt i Nato-medlemsländerna och framför allt i Bulgarien och Rumänien. Situationen påverkas negativt av kriserna i Ukraina och Syrien. Kapplöpningen om resurser i östra Medelhavet gör situationen alltmer volatil och spänningen mellan Grekland och Turkiet har ökat. Detta i sin tur har lett till förstärkt amerikansk militär närvaro. Det anses också vara för tidigt att avsluta internationella operationer som upprätthålls av EU och Nato i Bosnien respektive Kosovo.
Lundin
påminde om den historiska besvikelsen i det att västra Balkan inte kunde bli en del av den allmänna förbättringen av situationen i Europa efter det kalla kriget. Även Dayton-överenskommelsen kunde inte hindra Kosovo-krigets utbrott på grund av att man fortsatte att ignorera behovet av demokrati, särskilt i Serbien. En besvikelse var vidare avsaknaden av en bestämd europeisk politisk vilja att utvidga EU till Västra Balkan efter 2008. I flera andra länder i Östeuropa visade sig den etniska sammansättningen efter slutet av den kalla kriget vara mycket homogen. Detta är ännu inte fallet på västra Balkan och det finns förslag på att lösa utestående problem i förbindelserna mellan länderna genom territoriella utbyten som skulle göra länderna mer etniskt homogena. I diskussionen under seminariet karakteriserades detta som en mycket farlig politik som riskerar att trappa upp spänningarna i exempelvis Bosnien. Huvudfrågan som nu diskuteras är territoriella ”swaps” som föreslås mellan Serbien och Kosovo.
För OSSE var fortsatt fokus på behovet av säkerhetssektorreform centralt. Organisationen behåller cirka 1000 personer i sina missioner i regionen, cirka 50% av dess totala fältverksamhet.
Lars-Erik Lundin
RSS-flöde