​Ämne:
Samarbete skapar säkerhet kring Östersjön men spänningarna har skärpts

Datum:
2019-10-23, klockan 18:00-20:00

Plats:
ABF-huset, Sveavägen 41, Stockholm, Sandlersalen

Publikantal:
50

Medverkande:
Dan Smith, chef för SIPRI (Stockholm International Peace Research Institute)
Bernd Hemingway, bitr. generaldirektör CBSS (Östersjöstaternas Råd)
Lars Ingelstam, professor, författare och säkerhetspolitisk debattör
Johan Engvall, forskare, FOI (Totalförsvarets forskningsinstitut)
Samtalsledare:
Anders Bjurner, före detta ambassadör och ordförande i OSSE-nätverket

Arrangörer:
ABF Stockholm, OSSE-nätverket, Östsällskapet och Föreningen Norden
Rapportör:
Pär Trehörning

Bild:
Från vänster: Dan Smith, Bernd Hemingway, Lars Ingelstam samt Johan Engvall.
Foto: Pär Trehörning

Sammanfattning:
Klimatfrågan, Ryssland och de ökande spänningarna mellan staterna präglade seminariet.
Debattledaren Anders Bjurner påminde om att det enade Tyskland och ett demokratiskt Polen efter det kalla krigets slut väckte starka förhoppningar om ett framåtsyftande samarbete mellan staterna i Östersjön.
Dessa förhoppningar har till stor del inte infriats, dels på grund av att staternas intresse har svalnat till förmån föra att bevaka sina egna intressen, dels på grund av frånvaron av finansiering av nationsöverskridande samarbete.
Panelen satte därför inte så stor tillit till den ”hårda avspänningen”, men hade större förhoppningar om så kallad ”Soft security” med olika former av välutvecklade NGO och andra samarbetsformer samt dialog, inte sällan baserade på personliga kontakter.  Dessutom spelar OSCE:s säkerhetsarbete stor roll för att skapa förtroende staterna emellan.
 

Debattledaren Anders Bjurner, ordförande OSSE-nätverket, inledde med att konstatera att det under kalla kriget rådde ett slags stabilitet men inga kontakter mellan staterna. När muren föll 1989 och Sovjet upphörde som stat inleddes tankar på hur man skulle kunna samarbeta, både inom försvarsområdet, inte minst regionalt och dessutom genom civilt samarbete.   
Detta väckte stora förhoppningar? Varför lyckades vi inte infria dem?
 
Dan Smith, SIPRI, inriktade sig på klimatförändringar och miljön, sårbarheten inom cybervärlden, teknikförändringen inom vapenindustrin och mångas utsatthet.
 I världen bor en miljard människor nära stränder som kan översvämmas.Miljöproblemen känner inga tids- eller statsgränser. Det finns ingen miljöfråga som uteslutande är ett miljöproblem, allt hänger ihop enligt Dan Smith. Ändå har 1990 års olika avtal och konventioner om samarbete idag ifrågasatts eller sagts upp. Vi är tillbaka till att försvara våra territorier och har en värld som inte vill samarbeta kring viktiga frågor.
Utmaningen enligt Dan Smith är hur vi kan finna samarbetsmöjligheter inom ramen för de lagar och andra regler som finns i respektive nationer. Relationerna inom Östersjöområdet kräver att vi samarbetar för rena hav, lag och ordning och för att motverka terrorism och narkotikahandel.
 
Bernd Hemingway, CBSS (Östersjöstaternas Råd) beskrev organisationens syfte och verksamhet. Samtliga länder kring Östersjön är medlemmar, dessutom är EU medlem. Sekretariatet ligger i Stockholm.  
Berndt Hemingway betonade vikten av att försöka finna en gemensam syn på var och vad problemen ligger, och nämnde som ett exempel en ökande åldrande befolkning och låga födelsetal.
CBSS:s utgår från på politiskt samarbete och dialog. Beslut och rekommendationer kräver consensus och samarbetet omfattar bland annat gränsskydd och bevakning, barns rättigheter, arbete mot prostitution, trafficking, terrorism och organiserad brottslighet.
 
Johan Engvall, FOI, beskrev organisationens tre grundpelare för deras samarbetsarbete:

• CFC - konventionell vapen- och rustningskontroll som tyvärr minskat sedan 2007 då Ryssland lämnat samarbetet.
• Open space - ett mycket viktigt företroendesamarbete inom OSCE som innebär att staterna tillåter andra staters försvarsmakter att flyga över den egna statens territorium i syfte att fotografera och från luften kartlägga försvarsanläggningar. Även det samarbetet är hotat eftersom president Trump i sin nyckfulla utrikespolitik avser att lämna samarbetet.

• Inspektioner av militära styrkor och upprustning.

Genom det så kallade Steinmeier-initiativet från 2016 (Frank-Walter Steinmeier, Tysklands dåvarande utrikesminister, idag förbundspresident) återuppväckte parterna en tanke på regionala konferenser med syfte att finna möjligheter till avtal om konventionella vapenkontroller. Nio sådana konferenser har genomförts, inklusive militära expertmöten för gemensamt erfarenhetsutbyte.
Tanken är att nå överenskommelser om militära begränsningar in Östersjöområdet, regionala tak för material och trupper och att begränsa övningsverksamhet.
Problemet enligt Johan Engvall är att de baltiska staterna är emot att minska NATO:s rörelsefrihet i regionen, eftersom man inte vill bli lämnade ensamma. Johan Engvall såg också en risk i att de mindre staterna kan komma i kläm mellan motverkande staters egenintresse, vilket Ryssland utnyttjar.
Även om det finns god vilja hos frivilliga krafter, kan de inte ersätta efterlevnaden av existerande instrument. Där såg han OSCE:s allomfattande tanke på säkerhet och samarbete som en av de ytterst få fungerande plattformarna för en dialog mellan Ryssland och väst.
 
Lars Ingelstam, författare, tog upp våra relationer till Ryssland.
Ryssland har utnämnds till vår fiende. Det blir extra tydligt när vi talar om säkerhetsarbetets två
poler - avskräckning eller avspänning.
Lars Ingelstam påminde om att Sverige och Ryssland tidigare har haft och till viss del ännu har ett framgångsrikt samarbete och utbyte inom ekonomi (hur man bygger upp en modern statsbudget), kärnsäkerhet (det fungerar fortfarande) och miljön inom Östersjön med vattenkvalité, fiskbestånd och polarforskning.
Men under den senaste tiden har exempelvis NGO verksamheten nästa upphört, dels på grund av minskad finansiering från svenskt håll, dels på grund av Ryssland lagstiftning om förbud mot vissa utomstatliga byråer och samarbetsorganisationer.
Dessutom har det viktiga samarbetet angående hälsovård minskat, trots önskan från båda håll om exempelvis gemensam utbildning. Att annat exempel är att FOJO, fortbildning för journalister vid Linné-universitet, som hittills utbildat över 4000 ryska journalister, nu uppge att det är ett känsligt ämne.
På den ryska sidan har det politiska intresset att söka samarbetet svalnat och på den svenska sidan saknas ofta finansiella förutsättningar.
 

 

Seminarium på ABF den 14 maj 2019.
 
Medverkande: 
Izabela Kisic, Exekutivdirektör Helsingforskommittén för mänskliga rättigheter i Serbien, Ulrika Grufman ansvarig för Serbien, Montenegro och EU-utvidgning på UD, Ian Anthony, ansvarig för det europeiska säkerhetsprogrammet på SIPRI, Lars-Erik Lundin, tidigare EU-ambassadör i vid OSSE i Wien. Samtalsledare: OSSE-nätverkets ordförande Anders Bjurner.
 
Inledande sammanfattning 
OSSE-nätverket anordnade ett seminarium den 14 maj om situationen på västra Balkan och i sydöstra Europa. Medarrangörer var ABF Stockholm och Sällskapet för Studier av Ryssland, Central- och Östeuropa samt Centralasien.
 
Mötet ägde rum ett par veckor innan offentliggörandet av nästa EU-utvidgningspaket. Det gav flera perspektiv på de viktigaste faktorer som påverkar utvecklingen för länderna i regionen. Det är klart att regionen påverkas av i vilken utsträckning som globala och regionala aktörer verkar för en framtida integration av de återstående länderna i EU.
 

• Det minskade stödet för en utvidgning av EU till västra Balkan från Georgienkriget 2008 vändes 2014 till ett större intresse i Europa med en ny EU-strategi från 2018
• Stödet för EU-medlemskap i de olika länderna på västra Balkan mycket varierande
• Frågan om demokratisering och rättssamhälle är på nytt i fokus
• Men politiska eliter i de olika länderna undergräver fortsatt utvecklingen till det bättre och är under yttre korrumperande påverkan
• Säkerhetssituationen i regionen påverkas indirekt av det försämrade internationella läget inte minst runt östra Medelhavet.

 
 
Bjurner
 
Inledde med att betona den säkerhetspolitiska - i vid mening- betydelsen av utvecklingen på Västra Balkan inte minst från ett OSSE-perspektiv. Efter det kalla krigets slut och utvecklingen av ESK till OSSE blev denna region av primärt intresse för Europa också manifesterande den “nya” typen av väpnade konflikter: interna, statskollaps(Jugoslavien), gränstvister,  etnisk/kulturell/religiös grund, minoriteters rättigheter och (bristen) på respekt för andra rättigheter, svaga/obefintliga demokratier. OSSE:s nya instrument utvecklades och användes på Västra Balkan. EU:s och NATOs och andra stormakters strategiska intressen påverkade konflikterna. Konflikterna ledde till stora flyktingströmmar inkl till Sverige med motsvarande medialt intresse. Detta intresse är idag jämförelsevis mycket litet. Detta förvånar mot bakgrund av att flera av de underliggande faktorerna till konflikterna kvarstår. Internationella närvaron och intressena kvarstår också och har i vissa fall förändrats i ljuset av den globala politiska utvecklingen. Ibland har detta även lett till ökade spänningar.
 
Kisic
 
fokuserade särskilt på svårigheterna för civilsamhället i regionen, i synnerhet i Serbien. Enligt hennes åsikt är de politiska ledarna i viss utsträckning under yttre påverkan, inte minst från Ryssland. Deras uttalade stöd för utvidgningen av EU följs inte upp i praktisk politik, särskilt inte när det gäller att säkra yttrandefriheten. Mediasituationen är inte tillfredsställande. För henne var europeisk och euroatlantisk integration en viktig kraft för att få till stånd respekt för rättsstatsprinciper och frihet. Hon påminde om att stödet för utvidgningen av EU skiftar i regionen med endast 42% för i Serbien.
 
Grufman
 
målade en bild av ett EU och ett USA med varierande Balkanpolitik över tid, inte minst vad avser stödet för EU-integrationen. Efter Georgienkriget 2008 hade situationen blivit klart mycket svårare när det gäller uppmärksamhet på västra Balkan. Situationen i Ukraina och migrationskrisen avledde uppmärksamheten ytterligare. En förändring till en mer tydlig hållning till fördel för utvidgningen började ske från 2014 och var närvarande i kommissionens rapport från 2018. Men fortfarande råder tveksamhet t ex i Frankrike och USA: s politik mot regionen är mer ambivalent än tidigare.
 
Anthony
 
kompletterade bilden med en beskrivning av säkerhetsläget internt och externt. Daytonöverenskommelsen har lett till viktiga förtroende- och säkerhetsskapande åtgärder som numera inte har en motsvarighet i resten av Europa. Samtidigt påverkas bilden negativt av den bredare regionala säkerhetssituationen. Den militära närvaron i och runt sydöstra Europa är mer omfattande. Försvarsbudgetarna ökar markant, särskilt i Nato-medlemsländerna och framför allt i Bulgarien och Rumänien. Situationen påverkas negativt av kriserna i Ukraina och Syrien. Kapplöpningen om resurser i östra Medelhavet gör situationen alltmer volatil och spänningen mellan Grekland och Turkiet har ökat. Detta i sin tur har lett till förstärkt amerikansk militär närvaro. Det anses också vara för tidigt att avsluta internationella operationer som upprätthålls av EU och Nato i Bosnien respektive Kosovo.
 
Lundin
 
påminde om den historiska besvikelsen i det att västra Balkan inte kunde bli en del av den allmänna förbättringen av situationen i Europa efter det kalla kriget. Även Dayton-överenskommelsen kunde inte hindra Kosovo-krigets utbrott på grund av att man fortsatte att ignorera behovet av demokrati, särskilt i Serbien. En besvikelse var vidare avsaknaden av en bestämd europeisk politisk vilja att utvidga EU till Västra Balkan efter 2008. I flera andra länder i Östeuropa visade sig den etniska sammansättningen efter slutet av den kalla kriget vara mycket homogen. Detta är ännu inte fallet på västra Balkan och det finns förslag på att lösa utestående problem i förbindelserna mellan länderna genom territoriella utbyten som skulle göra länderna mer etniskt homogena. I diskussionen under seminariet karakteriserades detta som en mycket farlig politik som riskerar att trappa upp spänningarna i exempelvis Bosnien. Huvudfrågan som nu diskuteras är territoriella ”swaps” som föreslås mellan Serbien och Kosovo.
 
För OSSE var fortsatt fokus på behovet av säkerhetssektorreform centralt. Organisationen behåller cirka 1000 personer i sina missioner i regionen, cirka 50% av dess totala fältverksamhet.

​
Lars-Erik Lundin