 Ämne: Moldavien – i kris mellan öst och väst Datum: 2020-02-03 Plats: ABF-huset, Sveavägen 41, Stockholm Publikantal: 80-tal Medverkande: Anna Susarenco, Moldavien, chef och rådgivare för utvecklingsprojekt och humanitär hjälp inom Unesco och Caritas Torgny Hinnemo, journalist med inriktning på Ryssland och dess forna imperium Ingrid Tersman, ambassadör i Azerbajdzjan, Tadzjikistan, Turkmenistan och Uzbekistan, tidigare i Moldavien 2010–2015 Samtalsledare: Henrik Hallgren, programansvarig Östsällskapet Rapportör: Pär Trehörning Arrangörer: OSSE-nätverket, ABF Stockholm, Östsällskapet samt Olof Palme International Center Sammanfattning: Moldavien, ett av Europas fattigaste länder, ligger i ett säkerhetspolitiskt kraftfält mellan öster och väster. I Transnistrien i öster har sedan 1991 ryskspråkiga separatister en självständig ”stat” som understödjs av Ryssland med subventioner. Invånarna i Moldavien söker en nationell identitet. Många lämnar landet på grund av den dåliga ekonomin. Samtidigt finns en hög korruption och oligarker som delvis styr politiken. Landet har en statligt ägd och hårt styrd public service, men samtidigt en del regionala oberoende medier. Landet tycks mer eller mindre bortglömt i den politiska debatten. Landet ligger i skuggan av Georgien och Ukraina. Det finns heller inget större intresse bland befolkningen och civilsamhället att lösa den "frysta" Transnistrienkonflikten. En anledning är en inkomstbringande smuggling. Ändå framkom en hel del positiva tankar under seminariet. Nuvarande regeringen kontaktar medborgarna i diasporan och frågar dem vad de kan tänkas göra för sitt land. Trots att många inte är speciellt intresserade av politik avser över 80 procent att rösta i det kommande presidentvalet i mars i år. Seminariet i huvuddrag: OSSE-nätverkets ordförande Anders Bjurner och samtalsledaren Henrik Hallgren konstaterade att Moldavien är föga uppmärksammat och att många har begränsade kunskaper om detta fattiga land. Det är kanske inte så intressant rent strategiskt för exempelvis USA, men politiskt och geografiskt viktigt inte minst för Ryssland. Moldavien är en av de tre länderna i öst som har ett associeringsavtal med EU och där Sverige är ett betydande bidragsland. Torgny Hinnemo beskrev med inlevelse Moldaviens bakgrund och historia. Landet har tre miljoner invånare och är ungefär av Jämtlands storlek. På medeltiden uppstod furstendömet Moldau som under 1500-talet underställdes osmanska riket som autonom stat. Ryssland övertog det osmanska riket under 1800-talet och deporterade mängder av mongoler. Efter den ryska revolutionen utropades 1917 staten Bessarabien som omfattade dagens Moldavien och del av Ukraina. Efter andra världskriget blev landet en delrepublik i Sovjetunionen och efter Sovjets upplösning förklarade sig Moldavien den 27 augusti 1991 självständigt från Sovjet. Samma år förklarade Transnistrien (huvudstad Tiraspol), en smal landremsa öster om floden Dnestr mot Ukraina, sin självständighet från Moldavien, vilket ledde till ett två månaders långt krig med över 1 000 offer. Konflikten är fortfarande olöst. Majoriteten av befolkningen (nära 80 procent) talar rumänska, cirka 14 procent ryska. Det finns en del spänningar mellan den rumänsktalande och icke rumänsktalade befolkningen. I den södra delen av landet har den autonoma republiken Gagauziens språk, gagauziska, status som minoritetsspråk. Ingrid Tersman var ambassadör i Moldavien 2010–2015. Transnistrienkonflikten, vars grund inte är etnisk utan tillhörighet - geografiskt, politiskt, ekonomiskt och kulturellt - är delvis olik exempelvis konflikterna i Ukraina och södra Kaukasus. Det som skiljer är frånvaron av våld, många dagliga kontakter över gränsen, att båda parter vill upprätthålla status qou, att transnistriska företag kan exportera inom ramen för Moldaviens frihandelsavtal med EU till vilket Transnistrien anslöt sig 2016. EU:s vilja är att Transnistrien ska vara en integrerad del av Moldavien för ökad stabilitet och demokrati och för att underminera omfattande smuggling och korruption. OSCE har under många försökt lösa konflikten men utan framsteg. Likheterna med andra konflikter är att Ryssland har rysk trupp på transnistrisk mark och har stora ekonomiska och politiska intressen att konflikten inte är löst. Det finns ett internationellt förhandlingsformat där Moldavien, Ryssland, Transnistrien, Ukraina och OSCE ingår med EU och USA som observatörer. Mängder med dokument har svettats fram men få implementerats. Trots allt finns en internationell konsensus om att Transnistrien ska erhålla en särskild juridisk status med särskilda rättigheter. Samtidigt ska Moldaviens nationalstat eller suveränitet inte undermineras. Ryssland har inte erkänt Transnistriens status men ger subventioner i form av gas och pensioner, vilket ytterligare belastar landets bristande ekonomi. Men det tjänar Rysslands intressen att den olösta konflikten försvårar Moldaviens integration med EU. Det är långt till en lösning eftersom ingendera parten litar på den andre. Det saknas en folklig rörelse till en förändring, och att andra stater (utom Ryssland) inte är intresserade av vad som händer i regionen. Samtidigt finns små exempel som höjt förväntningar på ytterligare små praktiska framsteg. Skoldiplom från Transnistrien erkänns i Moldavien vilken innebär att studenter från Transnistrien kan studera utomlands. Fordon från Transnistrien kan registrera internationella registreringsskyltar så att befolkningen kan resa utomlands. Dessutom ska telekommunikationsmarknaderna och jordbruksmark integreras. Bron Guru-Buculi över floden Dnestr har åter öppnats. Under det svenska ordförandeskapet i OSCE 2021, kommer Transnistrienkonflikten vara en viktig del av ordförandeprogrammet. Anna Susarenco konstaterade att de politiska partierna i Moldavien hela tiden förändras och skapas på nytt och över allt härskar oligarkerna. På grund av den dåliga ekonomin lämnar många ungdomar landet för arbete utomlands. Tolv procent av landets BNP har förts ut ur landet. Anna Susarenco kategoriserar landets utveckling som landets nationella dans (hora) där man tar ett steg framåt och två steg bakåt. De flesta är ointresserade av politik, de vill inte delta, ”det är inget för oss.” Nära hälften av de tillfrågade i en undersökning uppgav att inget parti driver deras frågor. Samtidigt finns exempel på lokala initiativ. Anna Susarenco nämner en ung man utan tidigare politisk erfarenhet 60 dagar före valet 2019 drev sin kampanj utan stöd av TV. Trots allt många kunde ställa sig bakom hans förslag, var det ytterst få som röstade på honom, eftersom alla trodde han skulle förlora. Valet 2019 slutade i en koalition mellan ett rysslandsvänligt parti och ett EU-vänligt. Syftet var i första hand att blockera oligarkernas inflytande. Inför presidentvalet i år spår Anna Susarenco att medier får en mycket stor roll. 35 procent av befolkningen vet inte vad de ska rösta på och eftersom man i Moldavien i första hand, och framför allt i lokala val, röstar på person och inte parti, lär medias genomslagskraft få stor betydelse. Och trots det bristande politiska intresset uppger nära 80 procent att de tänker rösta. Anna Susarenco är trots allt optimistisk. Det blir allt fler yngre som ställer upp som kandidater i valen. Och när regeringen via en plattform tillfrågade dem som lämnat Moldavien om de var intresserade att återkomma, visade över 1 000 personer intresse för att stödja Moldaviens utveckling, 
Anders Mellbourn
Anki Wetterhall 2019-12-13 Konferensrapport Bratislava december 2019 I anslutning till OSCE:s årliga ministermöte i ordförandelandet, 2019 Slovakien, hölls sedvanligt en ”OSCE Parallel Civil Society Conference 2019” anordnad av CSP, Civil Solidarity Platform, den nätverksorganisation för civilsamhälles- och människorättsorganisationer i OSCE-länderna, där OSSE-nätverket är medlem från Sverige. Själva konferensen hölls den 4 december, dagen före ministerrådsmötet, men föregicks av två ytterligare dagar av möten, den 3 december med ett särskilt möte om Ryssland-Ukraina och Europarådet och den 2 december då ett antal av CSP:s stående arbetsgrupper möttes till överläggningar. Sammanlagt deltog uppemot 70 företrädare för CSP:s medlemsorganisationer under de tre dagarna, ca 40 vid själva parallellkonferensen. Den stora majoriteten av deltagare kom från Ryssland, Ukraina och andra f d Sovjetrepubliker. Från det svenska OSSE-nätverket deltog Anders Mellbourn och Anki Wetterhall. Den västeuropeiska närvaron var mager. Utöver Sverige var Tyskland, Frankrike, Italien och Nederländerna företrädda. Vid konferensen antogs en tio-sidig ”Bratislava Declaration” om rätten till fredlig församlings-och mötesfrihet som förberetts från ledningen inom CSP. Tre särskilda uttalanden gjordes också om ingripanden mot miljöaktivister i USA, om den just före konferensen beslutade utvidgningen av den ryska lagstiftningen om registrering av utländska agenter till att omfatta också individer och inte bara organisationer (på initiativ av de svenska deltagarna) och om de kommande förhandlingarna om östra Ukraina. Samtliga uttalanden finns tillgängliga på CSP:s hemsida, http://www.civicsolidarity.org/article/1636/osce-parallel-civil-society-conference-2019-outcome-documents Under den inledande mötesdagen deltog Anki Wetterhall som medlem i “Working Group on Women and Gender Realities in the OSCE Region”, medan Anders Mellbourn kort adjungerades till Working Group on Combating Racism, Xenophobia and Intolerance. Från 1 december har två nya arbetsgrupper officiellt erkänts och registrerats av CSP, en om Human Rights and Peacebuilding och en om Climate Justice. Arbetsgruppernas ställning i CSP är måhända något oklar men slående var att flera yngre aktivister deltog i arbetsgrupperna men avstod från de fortsatta CSP-aktiviteterna som de bedömde som byråkratiska och ointressanta. Det skulle säkert vara meningsfullt att uppmuntra svenska medlemsorganisationer i nätverket att engagera sig i några av grupperna. (En presentation av samtliga arbetsgrupper finns på CSP:s hemsida, http://www.civicsolidarity.org/work-groups). Den andra dagen ägnades helt åt ett särskilt inkallat möte om hur CSP ska agera mot mellanstatliga organisationer och deras ställningstaganden i ett OSCE-perspektiv. Diskussionen var en fortsättning på överläggningar vid CSP:s generalförsamling vid OSCE:s senaste HDIM-konferens i Warszawa i september och ett tvåpartsmöte mellan ryska och ukrainska medlemmar i Vilnius i november. Ärendet ska tas upp ytterligare en omgång vid ett planerat möte i anslutning till OSCE:s kommande parlamentarikerförsamling i Wien i februari. Frågan gäller beslutet i Europarådets parlamentariska församling på försommaren att åter låta ryska parlamentariker delta i den parlamentariska församlingens arbete. Det svenska OSSE-nätverket har mycket medvetet avstått att engagera sig i frågan, med hänvisning till nätverkets partipolitiska neutralitet och att Europarådet inte är ett ärende för OSCE. Men i Ryssland och Ukraina är detta en stor sak och för flera CSP-medlemmar verkar detta nu ha blivit den mest angelägna frågan för CSP (jämför Bengt Ohlssons utförliga rapport från generalförsamlingen och HDIM i september). Ryska CSP-medlemmar anser att det viktigaste är att Ryssland förblir i Europarådet, så att landet ska vara kvar under den europeiska domstolen för mänskliga rättigheters jurisdiskretion, medan ukrainarna ser parlamentarikernas återkomst som en försvagning av bojkott- och isoleringspolitiken mot Ryssland efter ingripandena i Krim och östra Ukraina sedan 2014. Huvudkonferensen var efter de två dagarna oroande glest besökt men hade ett ambitiöst program. Inför antagandet av Bratislavadeklarationen ordnades en panel med vittnesbörd om ingrepp mot församlingsfriheten i ett antal medlemsländer, där också en handläggare från OSCE-sekretariatet deltog i diskussionen. Under eftermiddagen avhandlade en stark lokal panel av jurister, MR-aktivister och korruptionsbekämpare läget för demokrati och rättsstat i konferensens värdland Slovakien. Ganska enhälligt bedömdes de formella rättstatliga institutionerna vara tillfredsställande, tillämpningen mer osäker och framför allt den demokratiska politiska kulturen mycket svag. Den rena korruptionen där en organiserad ekonomisk brottslighet styr landets affärer från kulisserna är det avgörande problemet. Konferensen avslutades med en kort presentation av det inkommande ordförandelandets Albaniens prioriteringar för OSCE av en lågmält sympatisk tjänsteman från albanska UD och en ung företrädare för civilsamhället i Albanien. En konferens om antisemitism redan i vinter ska bli det första större inslaget i det kommande ordförandeskapet. Konferensen avslutades med en mer formell session där OSCE:s generalsekretare, chefen för ODHIR och OSCE:s höge representant för mediefrihet höll korta anföranden efter att ha mottagit handlingarna från parallellkonferensen. I svenskt perspektiv var den viktigaste händelsen under de här dagarna det enhälliga beslutet vid ministermötet att tilldela Sverige ordförandeskapet i OSCE 2021. (Se regeringens pressmeddelande https://www.regeringen.se/pressmeddelanden/2019/12/sverige-utsett-till-ordforande-i-sakerhets--och-samarbetsorganisationen-osse-under-2021/). Ordförandeskapet kommer att innebära något nytt och ansvarsfullt. Vårt svenska OSSE-nätverk måste redan under 2020 både intensifiera de förberedande kontakterna såväl med UD och Sveriges riksdag som med CSP och framför allt ta nya initiativ för att stärka intresset för OSSE och dess breda säkerhetsagenda bland medlemsorganisationer och svenskt civilsamhälle i stort.  Ämne:
|
Referat och rapporter i tidsordningfrån slutet av mars 2017 Kategorier |
||
RSS Feed