Polenseminarium september 2020

​Måndag 21 september kl 18.00 , ABF Stockholm
Vart går Polen?
Samtal om situationen i Polen. Samtalsledare Mika Larsson, journalist och författare, deltagare  Stefan Ingvarsson, översättare, kulturskribent med mera, Kasia Sysy, filmkritiker och kulturjournalist, och Maciej Zaremba, journalist och författare.
Samtalet kom att röra sig, inte så mycket om den aktuella partipolitiska situationen och presidentvalet som ägde rum i somras, som om stämningsläget i landet, den polska ungdomens politiska apati och extremhögerns framväxt.
Geopolitiken är dock överordnad, vilket Stefan Ingvarsson påminde om. Det styrande politiska partiet, PIS, har en mycket Rysslandsfientlig hållning och lutar sig starkt mot USA, särskilt dess nuvarande president Donald Trump. Den utrikespolitiska argumentationen har ett rent inrikespolitiskt syfte, men den riskerar att fjärma Polen från EU. Landet har redan gjort sig omöjligt inom EU och därmed blivit i hög grad isolerat. Detta gagnar det ryska intresset av att splittra EU. Trump, som för en närmast splittrande NATO-politik, bidrar också till att stärka Putins Ryssland. Allt detta försvagar Polens ställning gentemot Ryssland, vilket kanske är en icke avsedd biverkan. Dagens polska diplomati beskrevs som amatörmässig- med representanter utan internationella erfarenheter och insikter – utan främst inrikespolitiska “karriärister” och “propagandamakare”. Polen saknar i dag helt ingångar i Moskva, något som alltid varit högt prioriterat tidigare. Liknande situation råder sedan viss tid i Stockholm.
Den partipolitiska situationen behandlades kortfattat. Det styrande partiet PIS har inte egen majoritet och har tidigare lyckats skapa majoritet genom en koalition med två andra partier. Nu har man en regeringskris, vilket försätter PIS i situationen att möjligen bilda en minoritetsregering. PIS har flörtat med en konstellation som ligger ännu längre högerut, Federation, vars kandidat i presidentvalet 2020, Krzysztof Bosak, utmålades av Zaremba som en mycket skicklig och belevad talare. Denna konstellation, som förespråkar dödsstraff, förbud mot aborter, kärnkraft m.m. har vuxit sig allt starkare och utgör nu ett hot från höger mot PIS.
Vad gör ungdomen? Kasia Sysy, som har rötter på polska landsbygden gav en bild av total politisk alienation samtidigt som ungdomarna är mycket starka, välutbildade och vill en väldig massa. Hon beskrev sin egen upplevelse för många år sedan när hon som förstagångsväljare skulle rösta och tyckte att hon inte hade något parti hon kunde rösta på – hon uppfattade att alla politiker var karriärister och korrupta. Dagens polska ungdom är desillusionerad men har en skarp blick och kan se igenom partiernas falskspel. Många av de unga ofta välutbildade pojkarna attraheras av Bosaks välformulerade ideologiska framtoning. De blir inte sällan högerextremister och agerar våldsamt på gatorna mot hbtq-personer. Kaisa Sysy menade också att polackerna hyste orealistiska förhoppningar om att allt skulle bli mycket bättre med EU-medlemskapet och sedan blev besvikna när det bara blev litet bättre.
Zaremba gav en något ljusare bild och menade att det är ungdomarna som läser. De och de äldre. Men sa samtidigt att huvuddelen av polackerna är mest intresserade av bättre löner och pensioner och inte listar oberoende domstolar och yttrandefrihet särskilt högt. Klyftan växer mellan de konservativa och ofta fattiga på  landsbygden och de mer välutbildade, yngre och “moderna” människorna i städerna. De senaste valen till borgmästare i städerna pekar på denna utveckling.
Ingvarsson framhöll att landet förändrats och moderniserats mycket kraftigt på ett par decennier – infrastrukturen har byggts ut, utbildningsnivån har höjts kraftigt, språkkunskaperna förbättrats avsevärt. Ungdomarna har fått smak för internationaliseringen. Till följd av Brexit kommer nu många att återvända hem till Polen. Zaremba påpekade att det som sker i Polen nu är en kulturkamp mellan tradition och modernism. Hos oss i Sverige tog den 80 år, i Polen har det bara gått 25 år.
 
EU-medlemskapet gav visserligen Polen en fantastisk utdelning i form av bidrag, men polackerna fick samtidigt se stora delar av sitt näringsliv uppköpt av tyska och franska företag. Man fick också hela den liberala demokratin, med alla dess institutioner och värden, införd utan att ha behövt arbeta sig fram till dessa institutioner och värderingar. Den är således inte särskilt djupt förankrad. Ingvarson pekade på bristen på stabila samhälleliga institutioner och erfarna politiska parter, vilket gör läget labilt och rörligt. De liberala krafterna hoppades på marknadsekonomin och att den i stort sett skulle lösa alla problem – någon politik för att hålla ihop landet hade man inte. Nu måste de liberala krafterna samla sig till ett politiskt program med en liberal ideologi, som är mer än en plädering för marknadsekonomi. EU/länder inom EU visar brist på förståelse för denna  visar brist på förståelse för denna historiska bakgrund.
Ingvarsson uppmanade Sverige att inte se Polen som något avvikande utan att se att det som händer i Polen kan vara en föraning om vad som kan komma att hända här. I Sverige fördröjs förändringarna genom att vi har starka institutioner och väl inarbetade värderingar rörande demokrati och tolerans. När väl förändringarna slår igenom här kan, enligt Ingvarsson, det komma att innebära att dessa institutioner rasar fullständigt.
 
 
(Rapport av Richard Murray med några tillägg av Anders Bjurner)