Ämne:
Centraleuropa i skuggan av kriget i Ukraina Datum: 2022-05-09 Plats: ABF-huset, Sveavägen 41, Stockholm Publikantal: 60-tal Medverkande: Richard Swartz, mångårig skribent om Centraleuropa Anders Blomqvist, forskare om Ungern Katarzyna Tubylewicz, författare om Polen Samtalsledare: Olof Kleberg, journalist, OSSE-nätverket, kännare av regionen, i synnerhet Tjeckien och Slovakien. Arrangörer: ABF Stockholm; OSSE-nätverket; Sällskapet för Studier av Ryssland, Central- och Östeuropa samt Centralasien. Sammanfattning: Det omfattande välkomnandet i Ungern och Polen av miljontals flyktingar från krigets Ukraina har till absolut största delen kunnat genomföras med stöd av volontärer och civilsamhället. Även om regeringarna inte har direkt motarbetat insatserna eller försökt stoppa flyktingvågen, har man heller inte understött arbetet. I Polen finns trots allt vissa kommuner som aktivt organiserar arbetet, bland annat genom att administrera flyktingmottagningar. Samtidigt är det ungerska civilsamhället svagare an det polska. Men det som förenar länderna är att flyktingar från Ukraina uppfattas som ett mindre problem än utomeuropeiska flyktingar. Richard Swartz gav en historisk exposé över det han kallade ”mardrömmen att tvingas leva mellan tyskar och ryssar. Efter första världskrigets slut reorganiserade segrarna Mellaneuropa, bland annat med nya nationalstater som Tjeckoslovakien och Jugoslavien (som egentligen saknade demokratiska traditioner) och återupprättade det tidigare delade Polen. Genom Molotov–Ribbentrop-pakten (1939) skulle Adolf Hitler och Josef Stalin dela upp Östeuropa mellan sig. Pakten tillät Tyskland och Sovjetunionen att anfalla länder mellan dem utan att den andra parten i pakten blandade sig i det, så länge man höll sig innanför de uppgjorda gränserna för intressesfärer. Denna överenskommelse låtsas nu Putin om att den aldrig funnits. Efter 1945 delade segrarmakterna upp Tyskland mellan sig. Landet tvingades att möta sitt förflutna och verka för en utvecklad demokrati. Enligt Schwartz är Tyskland idag den mest demokratiska staten i Europa och tillägger att ett alltmer desperat Ryssland ser hur Ukraina växer fram som ett demokratiskt alternativ till det system som Putin skapat. Det skulle kunna innebära att den ryska befolkningen kan börja fundera på om det finns andra system än det folket nu lever under. Såväl tjecker och slovaker delar oron över vad Putin ska företa sig, precis som vi gör. De nationalpopulistiska ledarna är delvis borta. Men det finns också en kluvenhet mellan å ena sidan en traditionell nationalism och å andra sidan demokratiska idéer med accept av ett fungerande civilsamhälle. Han nämnde också att alla de stora städerna i Mellaneuropa regeras av liberaldemokratiska partier. Och en intressant uppgift: Österrike, är en neutral stat vilket är inskrivet i landets författning. Och ett fördrag förbjuder Österrike att bli medlem av NATO. Detta fördrag förvaras i Moskva, inte i Wien, enligt Rickard Schwartz. Katarzyna Tubylewicz konstaterade att kriget vänt upp och ner på vår bild av världen. Kriget visar hur djup sprickan är mellan Mellaneuropa och väst. Hon kritiserade väst för att ha varit alltför naivt gentemot Putin och inte i tid studerat och läst författare och journalister från Mellaneuropa som i åratal beskrivit vad som håller på att växa fram i allt fler länder med nationalistiska regeringar. Vi läser gärna om oppositionen gentemot Trump, men i östra Europa drar ni alla över en kam och lär er inte genom dialog och intellektuellt utbyte, förklarade Katarzyna. Nu är katastrofen här. Polen har en förfärlig regim som minskar kvinnors rättigheter, och använder kyrkan och religionen som verktyg. Även om det finns fristående tidningar, är de statliga medierna, inte minst radio och TV, dominerande. Och det är inte den polska staten som tar emot flyktingar, det är volontärer och civilsamhället. Polen är ökänt för att vägra ta emot flyktingar. Men när ni i Sverige under ett år tog emot 163 000 flyktingar under ett år, har vi nu i Polen två miljoner flyktingar som kommit hit på tre månader. Många stannar kvar, många tar lätta arbeten, många gör sitt yttersta för att acklimatisera sig. Ni i Sverige är väldigt duktiga på planering och realistiska lösningar. Polackerna är duktiga på att improvisera, att kämpa i kriser. Och kanske är det som sker i Polen nu. Trots regimen, kan en hemsk situation ta fram det bästa hos människan. Vi är slaviska länder, det finns band mellan oss, även om det funnits historiskt blodiga uppgörelser. Det är ingen dans på rosor, men det fungerar så här långt. Anders Blomqvist frågade retoriskt varför Orban kunde vinna för fjärde gången. Han utnyttjar väljarbasen för sina egna syften. De allra fattigaste är rädda för kriget, mellanklassen ges lån och de rikaste oligarkerna tjänar på att Orban sitter kvar. Man vet vad man har, men inte vad man får. Han har också på olika sätt lyckats förhandla sig ur alla krav från EU. Dessutom är oppositionen splittrad. Och likt Putin målas väst upp som något konstigt, EU är kolonisatörer och flyktingarna är egentligen terrorister. Det finns allvarliga brister i det konstitutionella systemet med en omfattande korruption, minskande yttrandefrihet och frånvaro av minoritetsskydd. Som i Polen är det vanligt folk som hjälper flyktingarna, även om det kanske inte är med samma värme som i Polen. Och det ungerska civilsamhället är svagt Dessutom finns stora klyftor mellan stad och land, vilket har förstärkts. I plenardebatten framställdes frågan om hur Polen och Ungern ser på att Tyskland nu dragit på sig ett slags ledartröja. Skrämmer det stater som Ungern och Polen med tanken på historien? Sammantaget fanns kritik mot Merkel som varit alltför undfallande mot Putin. Men Katarzyna Tubylewicz uppfattar det som att i Polen har man ändå en positiv bild av Tyskland och att det är fint att kämpa tillsammans. Pär Trehörning, ledamot OSSE-Nätverkets styrelse
0 Comments
Leave a Reply. |
Details
Referat och rapporter i tidsordningfrån slutet av mars 2017 Kategorier |