Ämne:
Centraleuropa i skuggan av kriget i Ukraina

Datum:
2022-05-09

Plats:
ABF-huset, Sveavägen 41, Stockholm

Publikantal:
60-tal

Medverkande:
Richard Swartz, mångårig skribent om Centraleuropa
Anders Blomqvist, forskare om Ungern
Katarzyna Tubylewicz, författare om Polen

Samtalsledare:
Olof Kleberg, journalist, OSSE-nätverket, kännare av regionen, i synnerhet Tjeckien och Slovakien.
 

Arrangörer:
ABF Stockholm; OSSE-nätverket; Sällskapet för Studier av Ryssland, Central- och Östeuropa samt Centralasien.

Sammanfattning:
Det omfattande välkomnandet i Ungern och Polen av miljontals flyktingar från krigets Ukraina har till absolut största delen kunnat genomföras med stöd av volontärer och civilsamhället. Även om regeringarna inte har direkt motarbetat insatserna eller försökt stoppa flyktingvågen, har man heller inte understött arbetet.  
    I Polen finns trots allt vissa kommuner som aktivt organiserar arbetet, bland annat genom att administrera flyktingmottagningar.
    Samtidigt är det ungerska civilsamhället svagare an det polska. Men det som förenar länderna är att flyktingar från Ukraina uppfattas som ett mindre problem än utomeuropeiska flyktingar.

Richard Swartz gav en historisk exposé över det han kallade ”mardrömmen att tvingas leva mellan tyskar och ryssar. Efter första världskrigets slut reorganiserade segrarna Mellaneuropa, bland annat med nya nationalstater som Tjeckoslovakien och Jugoslavien (som egentligen saknade demokratiska traditioner) och återupprättade det tidigare delade Polen.
    Genom Molotov–Ribbentrop-pakten (1939) skulle Adolf Hitler och Josef Stalin dela upp Östeuropa mellan sig. Pakten tillät Tyskland och Sovjetunionen att anfalla länder mellan dem utan att den andra parten i pakten blandade sig i det, så länge man höll sig innanför de uppgjorda gränserna för intressesfärer. Denna överenskommelse låtsas nu Putin om att den aldrig funnits.
Efter 1945 delade segrarmakterna upp Tyskland mellan sig. Landet tvingades att möta sitt förflutna och verka för en utvecklad demokrati.
    Enligt Schwartz är Tyskland idag den mest demokratiska staten i Europa och tillägger att
ett alltmer desperat Ryssland ser hur Ukraina växer fram som ett demokratiskt alternativ till det system som Putin skapat. Det skulle kunna innebära att den ryska befolkningen kan börja fundera på om det finns andra system än det folket nu lever under.
   Såväl tjecker och slovaker delar oron över vad Putin ska företa sig, precis som vi gör. De nationalpopulistiska ledarna är delvis borta. Men det finns också en kluvenhet mellan å ena sidan en traditionell nationalism och å andra sidan demokratiska idéer med accept av ett fungerande civilsamhälle.    
    Han nämnde också att alla de stora städerna i Mellaneuropa regeras av liberaldemokratiska partier. Och en intressant uppgift: Österrike, är en neutral stat vilket är inskrivet i landets författning. Och ett fördrag förbjuder Österrike att bli medlem av NATO. Detta fördrag förvaras i Moskva, inte i Wien, enligt Rickard Schwartz.
 
Katarzyna Tubylewicz konstaterade att kriget vänt upp och ner på vår bild av världen.
    Kriget visar hur djup sprickan är mellan Mellaneuropa och väst. Hon kritiserade väst för att ha varit alltför naivt gentemot Putin och inte i tid studerat och läst författare och journalister från Mellaneuropa som i åratal beskrivit vad som håller på att växa fram i allt fler länder med nationalistiska regeringar.
   Vi läser gärna om oppositionen gentemot Trump, men i östra Europa drar ni alla över en kam och lär er inte genom dialog och intellektuellt utbyte, förklarade Katarzyna. Nu är katastrofen här.
   Polen har en förfärlig regim som minskar kvinnors rättigheter, och använder kyrkan och religionen som verktyg. Även om det finns fristående tidningar, är de statliga medierna, inte minst radio och TV, dominerande.
    Och det är inte den polska staten som tar emot flyktingar, det är volontärer och civilsamhället.  Polen är ökänt för att vägra ta emot flyktingar. Men när ni i Sverige under ett år tog emot 163 000 flyktingar under ett år, har vi nu i Polen två miljoner flyktingar som kommit hit på tre månader. Många stannar kvar, många tar lätta arbeten, många gör sitt yttersta för att acklimatisera sig.
    Ni i Sverige är väldigt duktiga på planering och realistiska lösningar. Polackerna är duktiga på att improvisera, att kämpa i kriser. Och kanske är det som sker i Polen nu. Trots regimen, kan en hemsk situation ta fram det bästa hos människan. Vi är slaviska länder, det finns band mellan oss, även om det funnits historiskt blodiga uppgörelser. Det är ingen dans på rosor, men det fungerar så här långt.
 
Anders Blomqvist frågade retoriskt varför Orban kunde vinna för fjärde gången. Han utnyttjar väljarbasen för sina egna syften. De allra fattigaste är rädda för kriget, mellanklassen ges lån och de rikaste oligarkerna tjänar på att Orban sitter kvar. Man vet vad man har, men inte vad man får. Han har också på olika sätt lyckats förhandla sig ur alla krav från EU.
    Dessutom är oppositionen splittrad. Och likt Putin målas väst upp som något konstigt, EU är kolonisatörer och flyktingarna är egentligen terrorister.
    Det finns allvarliga brister i det konstitutionella systemet med en omfattande korruption, minskande yttrandefrihet och frånvaro av minoritetsskydd.
    Som i Polen är det vanligt folk som hjälper flyktingarna, även om det kanske inte är med samma värme som i Polen. Och det ungerska civilsamhället är svagt
    Dessutom finns stora klyftor mellan stad och land, vilket har förstärkts.
 
I plenardebatten framställdes frågan om hur Polen och Ungern ser på att Tyskland nu dragit på sig ett slags ledartröja. Skrämmer det stater som Ungern och Polen med tanken på historien?
Sammantaget fanns kritik mot Merkel som varit alltför undfallande mot Putin. Men Katarzyna Tubylewicz uppfattar det som att i Polen har man ändå en positiv bild av Tyskland och att det är fint att kämpa tillsammans.
 
Pär Trehörning, ledamot OSSE-Nätverkets styrelse

Stockholm 2022-04-04
 
 
 
OSCE Supplementary Human Dimension Meeting (SHDM), Wien den 28-29 mars 2022
Under det svenska ordförandeskapet för OSSE år 2021 gick det p g a ryskt motstånd inte att arrangera något OSCE Human Dimension Implementation Meeting. Av material på Facebook framgår att den ryska sidan bl a krävde skrivningar om diskussion rörande ”regular outbursts of neo-Nazism in some OSCE participating States” trots att denna fråga mycket väl kunnat tas upp under den av ordförandeskapet föreslagna dagordningen.
Däremot inbjöd det polska ordförandeskapet för OSSE år 2022 till ett Supplementary Human Dimension Meeting (SHDM) i Wien den 14-15 mars 2022. Inbjudan gick ut straxt innan den ryska attacken på Ukraina började den 24 februari 2022, och mötet fick senareläggas två veckor till den 28-29 mars 2022. Fokus skulle vara på det rättsliga ramverket under internationell väpnad konflikt vad gäller humanitär rätt och mänsklig rättigheter. Som jag förstått det äger ordförandeskapet dagordning mm rörande denna typ av SHDM som alltså inte är beroende av konsensus.
Jag deltog som svensk förhandlare och ”Korg III-coordinator” under uppföljningsmötet i Wien 1986-89 och beviljades av svenska OSSE-nätverket ett stipendium för att kunna delta i detta SHDM och jämföra ESK/OSSE då och nu.
Morgonen före själva SHDM samlades ett antal NGO:s och företrädare för några deltagande Stater till ett möte i en närbelägen lokal för att under ett par timmar från bl a ett halvdussin med bil tillresta kvinnliga ukrainska Human Rights Defenders höra fruktansvärda skildringar av effekterna av det ryska angreppet på Ukraina. Dessa personer, eller åtminstone de flesta av dem, deltog sedan i själva SHDM och redovisade även där sina erfarenheter.
Själva SHDM, som hölls i Neuer Saal, Hofburg, avbröts omedelbart så fort det hunnit öppnas av en ordningsfråga från ryska delegationen som dels anförde att det – utan att tydliggöra detaljer - innebar orättvisa mot vissa NGOs att mötet hölls under pågående Covid-restriktioner, dels tillkännagav att ryska delegationen i protest mot detta skulle lämna mötet, ett tillkännagivande som möttes med applåder i salen. Möjligen hade ryska delegationen, utan att klart uttala det, anspelat på att ryskt Covid-vaccin normalt inte accepteras vid inresa till EU, och att ryska NGOs skulle ha sämre möjlighet att delta vid SHDM-mötet i Wien, men bortsåg därvid från det faktum att Österrike för deltagare i detta OSSE-möte gjort undantag för dem som vaccinerats med ryskt vaccin.
Förutom formella välkomstanföranden, bl a av ODIHR-chefen på plats och polske utrikesministern via zoom, gjorde sammanlagt nio formella inledningstalarna huvudsakligen rättsliga redovisningar under mötets tre delrubriker

• Tillämpningen av humanitär rätt och mänskliga rättigheter
• Dokumentation av brott mot humanitär rätt och mänskliga rättigheter
• Digital teknik till stöd för Human Rights Defenders

Nästan alla övriga inlägg, särskilt de från frivilligorganisationerna, tog sin direkta utgångspunkt i det ryska angreppet på Ukraina och civilbefolkningens lidande, och ryska övergrepp skildrades i ytterst klara och känslomässiga termer.
Endast ett fåtal av de 57 OSSE-staternas delegationer deltog i själva sakdiskussionen.
En av inledningstalarna, Europachef på Amnesty International tillika f d lettisk regeringsmedlem, konstaterade att omvärlden, inklusive OSSE-staterna, före den 24/2 2022 varit ”lazy, complacent and naïve” i sin bedömning av Ryssland. Han menade också att OSSE kan komma att få en betydande roll att observera och övervaka gränsen mellan Ryssland och Ukraina efter krigets slut. Detta uttalande stod i kontrast till besvikelse som uttalades av flera frivilligorganisationer att OSSE-observatörerna på gränsen mellan Ukraina och Ryssland (OSSE Special Monitoring Mission to Ukraine – mandatet löpte till 31/3 2022 men enighet har inte kunnat uppnås om att förlänga det) dragits tillbaka när attacken började och att ICRC enligt talarna misslyckats med sitt uppdrag i östra Ukraina.
Flera talare föreslog inrättandet av en internationell tribunal för attacken mot Ukraina, och drog paralleller till Nürnberg- och Jugoslavientribunalerna. Återkommande var förslaget att en sådan tribunal borde sammanträda i den förstörda teatern i Mariupol när den väl blivit återuppbyggd efter kriget.
I mötet deltog någon enstaka rysk NGO, varav en med fokus på Krim, men förslag om samverkan mellan ryska och ukrainska MR-försvarare och NGO:s avvisades genomgående med argumentet att de ryska aktörerna inte åtnjöt något som helst förtroende hos de ukrainska motparterna.
Ett påfallande antal talare refererade till romers ställning i Ukraina och i andra OSSE-stater, inklusive att de diskriminerades vid gränsen mot Polen då de sökte fly eftersom de i större utsträckning än andra ukrainare saknade ID-handlingar. Vidare kritiserades österrikiska operation ”Luxor” som sades ha drabbat oförvitliga muslimska trosbekännare, och behandlingen av turkiska minoriteten i Grekland.
Åtskilliga meninglösa inlägg mot varandra – huvudsakligen i form av ordningsfrågor och Rights of Reply - gjordes av Armenien och Azerbaijan.
En av inledningstalarna, liksom Storbritannien, gjorde inlägg om den viktiga skillnaden mellan observationer/bevis om MR-brott som används för ”Human Rights advocacy” respektive för att väcka åtal. Vidare framhölls vikten av att Ukraina ratificerar Rom-statuterna för Internationella brottsmålsdomstolen.
Sammanfattande iakttagelser:
1. För mig som inte medverkat i ESK/OSSE sedan mer än 25 år var det påfallande att se hur aktivt och med de nationella delegationerna i stort sett på jämställd fot som frivilligorganisationerna kunde medverka i detta möte (de nationella delegationerna hade namnskyltar och reserverade platser endast under inledningen och avslutningen – under diskussionen satt alla var de ville och fick ordet efter hand); så är det förvisso inte på det mer klassiska OSSE-förhandlingarna, och samtidigt är medverkan och påverkan/inflytande inte samma sak. Att det inte var en klassisk diplomatkonferens utan ett annat slags möte märktes genom att moderatorn/ordföranden vid flera tillfällen erinrade om att talarna skulle uppträda ”in a respectful manner” och att ”harassment” inte skulle tolereras.
Jag erinrar mig hur NGO-företrädare och media under uppföljningsmötet i Wien 1986-89 visserligen gavs tillträde till delegaternas café och kunde göra demarscher hos de nationella delegationerna, men dessa lyssnade nog mest förstrött och påverkan på förhandlingsresultatet var begränsat om ens det.
2. Under åtminstone senare delen av uppföljningsmötet i Wien 1986-89 tillhörde dåvarande sovjetiska delegationen de mer flexibla på östsidan vad gällde mänskliga rättigheter och mänskliga kontakter, information mm medan DDR och Bulgarien och Rumänien var de mest hårdföra – i början även Tjeckoslovakien och Polen. Nu var all kritik riktad mot Ryssland, DDR finns inte och vare sig Bulgarien eller Rumänien yttrade sig, inte heller nationella NGOs från dessa länder talade.
3. Under Wienmötet 1986-89 var inriktningen på att förhandla och komma överens, medan någon sådan antydan av kanske naturliga skäl inte fanns vid SHDM. Å andra sidan hölls inte Wienmötet 1986-89 i skuggan av ett angreppskrig på en av de deltagande staterna.
4. Som svensk deltagare noterade jag naturligtvis SvD-intervjun 28/3 2022, den dag när SHDM-mötet inleddes, där f d Moskvaambassadören och f d chefen för svenska OSSE-delegationen Veronika Bard-Bringeus förklarade att OSSE är dött.
5. Av en händelse kom jag direkt efter återkomsten till Sverige att läsa boken ”Den sista konferensen” (2009) av Marc Bressant (pseudonym för Patrick Imhaus, franske ambassadör i Stockholm 1999-2003). Där skildrar han, dag för dag, på ett humoristiskt sätt rytmen på en fiktiv informationsfrihetskonferens inom ESK:s ram i Queen Elizabeth Hall i London hösten 1989 samtidigt som Honecker avsattes, Berlinmuren föll och Ceausescu avrättades. Läs boken, den är kul ur ett ESK-perspektiv.
Han skildrar hur den sovjetiska delegationen, efter nya instruktioner, under andra hälften av konferensen lyfte sin reservation mot att man fritt – d v s utan att hindras av störsändare - skulle få lyssna på utländska radiostationer.
En informationsfrihetskonferens inom ESK:s ram i London ägde faktiskt rum 18/4-12/5 1989, och jag deltog som svensk delegat. Där behandlades dock inte frågan om avskaffande av störsändare – den hade avgjorts in Korg III under Wienmötet 1986-89 med Bulgarien, tror jag, som den sista stat som stängde ner sina störsändare.
6. Allt i allt var det intressant att så här långt efteråt kunna delta i ett OSSE-möte. Om OSSE verkligen är dött, som Veronika Bard-Bringeus uttalade i sin SvD-intervju, återstår att se. Troligen behövs denna typ av kontaktyta, även om Ryssland fortsatt sätter käppar in hjulet tack vare kravet på konsensus. Men den europeiska säkerhetsordning som OSSE stått för sedan 1975 har fått sig en rejäl törn, och frågan är om det kan bli något firande i Helsingfors för att markera OSSE:s 50-årsdag den 1 augusti 2025. Om så blir fallet vore det intressant att få vara med.
 
 
Nils Eliasson

​Måndag 21 september kl 18.00 , ABF Stockholm
Vart går Polen?
Samtal om situationen i Polen. Samtalsledare Mika Larsson, journalist och författare, deltagare  Stefan Ingvarsson, översättare, kulturskribent med mera, Kasia Sysy, filmkritiker och kulturjournalist, och Maciej Zaremba, journalist och författare.
Samtalet kom att röra sig, inte så mycket om den aktuella partipolitiska situationen och presidentvalet som ägde rum i somras, som om stämningsläget i landet, den polska ungdomens politiska apati och extremhögerns framväxt.
Geopolitiken är dock överordnad, vilket Stefan Ingvarsson påminde om. Det styrande politiska partiet, PIS, har en mycket Rysslandsfientlig hållning och lutar sig starkt mot USA, särskilt dess nuvarande president Donald Trump. Den utrikespolitiska argumentationen har ett rent inrikespolitiskt syfte, men den riskerar att fjärma Polen från EU. Landet har redan gjort sig omöjligt inom EU och därmed blivit i hög grad isolerat. Detta gagnar det ryska intresset av att splittra EU. Trump, som för en närmast splittrande NATO-politik, bidrar också till att stärka Putins Ryssland. Allt detta försvagar Polens ställning gentemot Ryssland, vilket kanske är en icke avsedd biverkan. Dagens polska diplomati beskrevs som amatörmässig- med representanter utan internationella erfarenheter och insikter – utan främst inrikespolitiska “karriärister” och “propagandamakare”. Polen saknar i dag helt ingångar i Moskva, något som alltid varit högt prioriterat tidigare. Liknande situation råder sedan viss tid i Stockholm.
Den partipolitiska situationen behandlades kortfattat. Det styrande partiet PIS har inte egen majoritet och har tidigare lyckats skapa majoritet genom en koalition med två andra partier. Nu har man en regeringskris, vilket försätter PIS i situationen att möjligen bilda en minoritetsregering. PIS har flörtat med en konstellation som ligger ännu längre högerut, Federation, vars kandidat i presidentvalet 2020, Krzysztof Bosak, utmålades av Zaremba som en mycket skicklig och belevad talare. Denna konstellation, som förespråkar dödsstraff, förbud mot aborter, kärnkraft m.m. har vuxit sig allt starkare och utgör nu ett hot från höger mot PIS.
Vad gör ungdomen? Kasia Sysy, som har rötter på polska landsbygden gav en bild av total politisk alienation samtidigt som ungdomarna är mycket starka, välutbildade och vill en väldig massa. Hon beskrev sin egen upplevelse för många år sedan när hon som förstagångsväljare skulle rösta och tyckte att hon inte hade något parti hon kunde rösta på – hon uppfattade att alla politiker var karriärister och korrupta. Dagens polska ungdom är desillusionerad men har en skarp blick och kan se igenom partiernas falskspel. Många av de unga ofta välutbildade pojkarna attraheras av Bosaks välformulerade ideologiska framtoning. De blir inte sällan högerextremister och agerar våldsamt på gatorna mot hbtq-personer. Kaisa Sysy menade också att polackerna hyste orealistiska förhoppningar om att allt skulle bli mycket bättre med EU-medlemskapet och sedan blev besvikna när det bara blev litet bättre.
Zaremba gav en något ljusare bild och menade att det är ungdomarna som läser. De och de äldre. Men sa samtidigt att huvuddelen av polackerna är mest intresserade av bättre löner och pensioner och inte listar oberoende domstolar och yttrandefrihet särskilt högt. Klyftan växer mellan de konservativa och ofta fattiga på  landsbygden och de mer välutbildade, yngre och “moderna” människorna i städerna. De senaste valen till borgmästare i städerna pekar på denna utveckling.
Ingvarsson framhöll att landet förändrats och moderniserats mycket kraftigt på ett par decennier – infrastrukturen har byggts ut, utbildningsnivån har höjts kraftigt, språkkunskaperna förbättrats avsevärt. Ungdomarna har fått smak för internationaliseringen. Till följd av Brexit kommer nu många att återvända hem till Polen. Zaremba påpekade att det som sker i Polen nu är en kulturkamp mellan tradition och modernism. Hos oss i Sverige tog den 80 år, i Polen har det bara gått 25 år.
 
EU-medlemskapet gav visserligen Polen en fantastisk utdelning i form av bidrag, men polackerna fick samtidigt se stora delar av sitt näringsliv uppköpt av tyska och franska företag. Man fick också hela den liberala demokratin, med alla dess institutioner och värden, införd utan att ha behövt arbeta sig fram till dessa institutioner och värderingar. Den är således inte särskilt djupt förankrad. Ingvarson pekade på bristen på stabila samhälleliga institutioner och erfarna politiska parter, vilket gör läget labilt och rörligt. De liberala krafterna hoppades på marknadsekonomin och att den i stort sett skulle lösa alla problem – någon politik för att hålla ihop landet hade man inte. Nu måste de liberala krafterna samla sig till ett politiskt program med en liberal ideologi, som är mer än en plädering för marknadsekonomi. EU/länder inom EU visar brist på förståelse för denna  visar brist på förståelse för denna historiska bakgrund.
Ingvarsson uppmanade Sverige att inte se Polen som något avvikande utan att se att det som händer i Polen kan vara en föraning om vad som kan komma att hända här. I Sverige fördröjs förändringarna genom att vi har starka institutioner och väl inarbetade värderingar rörande demokrati och tolerans. När väl förändringarna slår igenom här kan, enligt Ingvarsson, det komma att innebära att dessa institutioner rasar fullständigt.
 
 
(Rapport av Richard Murray med några tillägg av Anders Bjurner)
 
 

​Ämne:
Moldavien – i kris mellan öst och väst

Datum:
2020-02-03

Plats:
ABF-huset, Sveavägen 41, Stockholm

Publikantal:
80-tal

Medverkande:
Anna Susarenco, Moldavien, chef och rådgivare för utvecklingsprojekt och humanitär hjälp inom Unesco och Caritas
Torgny Hinnemo, journalist med inriktning på Ryssland och dess forna imperium
Ingrid Tersman, ambassadör i Azerbajdzjan, Tadzjikistan, Turkmenistan och Uzbekistan, tidigare i Moldavien 2010–2015
Samtalsledare:
Henrik Hallgren, programansvarig Östsällskapet
Rapportör:
Pär Trehörning

Arrangörer:
OSSE-nätverket, ABF Stockholm, Östsällskapet samt Olof Palme International Center

Sammanfattning:
Moldavien, ett av Europas fattigaste länder, ligger i ett säkerhetspolitiskt kraftfält mellan öster och väster. I Transnistrien i öster har sedan 1991 ryskspråkiga separatister en självständig ”stat” som understödjs av Ryssland med subventioner.
Invånarna i Moldavien söker en nationell identitet. Många lämnar landet på grund av den dåliga ekonomin. Samtidigt finns en hög korruption och oligarker som delvis styr politiken. Landet har en statligt ägd och hårt styrd public service, men samtidigt en del regionala oberoende medier.
Landet tycks mer eller mindre bortglömt i den politiska debatten. Landet ligger i skuggan av Georgien och Ukraina. Det finns heller inget större intresse bland befolkningen och civilsamhället att lösa den "frysta" Transnistrienkonflikten. En anledning är en inkomstbringande smuggling.
Ändå framkom en hel del positiva tankar under seminariet. Nuvarande regeringen kontaktar medborgarna i diasporan och frågar dem vad de kan tänkas göra för sitt land. Trots att många inte är speciellt intresserade av politik avser över 80 procent att rösta i det kommande presidentvalet i mars i år.
 

Seminariet i huvuddrag:
OSSE-nätverkets ordförande Anders Bjurner och samtalsledaren Henrik Hallgren konstaterade att Moldavien är föga uppmärksammat och att många har begränsade kunskaper om detta fattiga land. Det är kanske inte så intressant rent strategiskt för exempelvis USA, men politiskt och geografiskt viktigt inte minst för Ryssland. Moldavien är en av de tre länderna i öst som har ett associeringsavtal med EU och där Sverige är ett betydande bidragsland.
 
Torgny Hinnemo beskrev med inlevelse Moldaviens bakgrund och historia.
Landet har tre miljoner invånare och är ungefär av Jämtlands storlek. På medeltiden uppstod furstendömet Moldau som under 1500-talet underställdes osmanska riket som autonom stat. Ryssland övertog det osmanska riket under 1800-talet och deporterade mängder av mongoler.  Efter den ryska revolutionen utropades 1917 staten Bessarabien som omfattade dagens Moldavien och del av Ukraina.
 
Efter andra världskriget blev landet en delrepublik i Sovjetunionen och efter Sovjets upplösning förklarade sig Moldavien den 27 augusti 1991 självständigt från Sovjet.
 
Samma år förklarade Transnistrien (huvudstad Tiraspol), en smal landremsa öster om floden Dnestr mot Ukraina, sin självständighet från Moldavien, vilket ledde till ett två månaders långt krig med över 1 000 offer. Konflikten är fortfarande olöst.
 
Majoriteten av befolkningen (nära 80 procent) talar rumänska, cirka 14 procent ryska. Det finns en del spänningar mellan den rumänsktalande och icke rumänsktalade befolkningen. I den södra delen av landet har den autonoma republiken Gagauziens språk, gagauziska, status som minoritetsspråk.
 
Ingrid Tersman var ambassadör i Moldavien 2010–2015.
Transnistrienkonflikten, vars grund inte är etnisk utan tillhörighet - geografiskt, politiskt, ekonomiskt och kulturellt - är delvis olik exempelvis konflikterna i Ukraina och södra Kaukasus.
Det som skiljer är frånvaron av våld, många dagliga kontakter över gränsen, att båda parter vill upprätthålla status qou, att transnistriska företag kan exportera inom ramen för Moldaviens frihandelsavtal med EU till vilket Transnistrien anslöt sig 2016.  EU:s vilja är att Transnistrien ska vara en integrerad del av Moldavien för ökad stabilitet och demokrati och för att underminera omfattande smuggling och korruption. OSCE har under många försökt lösa konflikten men utan framsteg.
Likheterna med andra konflikter är att Ryssland har rysk trupp på transnistrisk mark och har stora ekonomiska och politiska intressen att konflikten inte är löst.
Det finns ett internationellt förhandlingsformat där Moldavien, Ryssland, Transnistrien, Ukraina och OSCE ingår med EU och USA som observatörer. Mängder med dokument har svettats fram men få implementerats. Trots allt finns en internationell konsensus om att Transnistrien ska erhålla en särskild juridisk status med särskilda rättigheter. Samtidigt ska Moldaviens nationalstat eller suveränitet inte undermineras.
Ryssland har inte erkänt Transnistriens status men ger subventioner i form av gas och pensioner, vilket ytterligare belastar landets bristande ekonomi. Men det tjänar Rysslands intressen att den olösta konflikten försvårar Moldaviens integration med EU.
Det är långt till en lösning eftersom ingendera parten litar på den andre. Det saknas en folklig rörelse till en förändring, och att andra stater (utom Ryssland) inte är intresserade av vad som händer i regionen.
Samtidigt finns små exempel som höjt förväntningar på ytterligare små praktiska framsteg.
Skoldiplom från Transnistrien erkänns i Moldavien vilken innebär att studenter från Transnistrien kan studera utomlands. Fordon från Transnistrien kan registrera internationella registreringsskyltar så att befolkningen kan resa utomlands. Dessutom ska telekommunikationsmarknaderna och jordbruksmark integreras. Bron Guru-Buculi över floden Dnestr har åter öppnats.
Under det svenska ordförandeskapet i OSCE 2021, kommer Transnistrienkonflikten vara en viktig del av ordförandeprogrammet.
 
Anna Susarenco konstaterade att de politiska partierna i Moldavien hela tiden förändras och skapas på nytt och över allt härskar oligarkerna. På grund av den dåliga ekonomin lämnar många ungdomar landet för arbete utomlands. Tolv procent av landets BNP har förts ut ur landet.
Anna Susarenco kategoriserar landets utveckling som landets nationella dans (hora) där man tar ett steg framåt och två steg bakåt.
De flesta är ointresserade av politik, de vill inte delta, ”det är inget för oss.” Nära hälften av de tillfrågade i en undersökning uppgav att inget parti driver deras frågor.
Samtidigt finns exempel på lokala initiativ. Anna Susarenco nämner en ung man utan tidigare politisk erfarenhet 60 dagar före valet 2019 drev sin kampanj utan stöd av TV. Trots allt många kunde ställa sig bakom hans förslag, var det ytterst få som röstade på honom, eftersom alla trodde han skulle förlora.
Valet 2019 slutade i en koalition mellan ett rysslandsvänligt parti och ett EU-vänligt. Syftet var i första hand att blockera oligarkernas inflytande.
Inför presidentvalet i år spår Anna Susarenco att medier får en mycket stor roll. 35 procent av befolkningen vet inte vad de ska rösta på och eftersom man i Moldavien i första hand, och framför allt i lokala val, röstar på person och inte parti, lär medias genomslagskraft få stor betydelse. Och trots det bristande politiska intresset uppger nära 80 procent att de tänker rösta.
Anna Susarenco är trots allt optimistisk. Det blir allt fler yngre som ställer upp som kandidater i valen. Och när regeringen via en plattform tillfrågade dem som lämnat Moldavien om de var intresserade att återkomma, visade över 1 000 personer intresse för att stödja Moldaviens utveckling,