​Måndag 21 september kl 18.00 , ABF Stockholm
Vart går Polen?
Samtal om situationen i Polen. Samtalsledare Mika Larsson, journalist och författare, deltagare  Stefan Ingvarsson, översättare, kulturskribent med mera, Kasia Sysy, filmkritiker och kulturjournalist, och Maciej Zaremba, journalist och författare.
Samtalet kom att röra sig, inte så mycket om den aktuella partipolitiska situationen och presidentvalet som ägde rum i somras, som om stämningsläget i landet, den polska ungdomens politiska apati och extremhögerns framväxt.
Geopolitiken är dock överordnad, vilket Stefan Ingvarsson påminde om. Det styrande politiska partiet, PIS, har en mycket Rysslandsfientlig hållning och lutar sig starkt mot USA, särskilt dess nuvarande president Donald Trump. Den utrikespolitiska argumentationen har ett rent inrikespolitiskt syfte, men den riskerar att fjärma Polen från EU. Landet har redan gjort sig omöjligt inom EU och därmed blivit i hög grad isolerat. Detta gagnar det ryska intresset av att splittra EU. Trump, som för en närmast splittrande NATO-politik, bidrar också till att stärka Putins Ryssland. Allt detta försvagar Polens ställning gentemot Ryssland, vilket kanske är en icke avsedd biverkan. Dagens polska diplomati beskrevs som amatörmässig- med representanter utan internationella erfarenheter och insikter – utan främst inrikespolitiska “karriärister” och “propagandamakare”. Polen saknar i dag helt ingångar i Moskva, något som alltid varit högt prioriterat tidigare. Liknande situation råder sedan viss tid i Stockholm.
Den partipolitiska situationen behandlades kortfattat. Det styrande partiet PIS har inte egen majoritet och har tidigare lyckats skapa majoritet genom en koalition med två andra partier. Nu har man en regeringskris, vilket försätter PIS i situationen att möjligen bilda en minoritetsregering. PIS har flörtat med en konstellation som ligger ännu längre högerut, Federation, vars kandidat i presidentvalet 2020, Krzysztof Bosak, utmålades av Zaremba som en mycket skicklig och belevad talare. Denna konstellation, som förespråkar dödsstraff, förbud mot aborter, kärnkraft m.m. har vuxit sig allt starkare och utgör nu ett hot från höger mot PIS.
Vad gör ungdomen? Kasia Sysy, som har rötter på polska landsbygden gav en bild av total politisk alienation samtidigt som ungdomarna är mycket starka, välutbildade och vill en väldig massa. Hon beskrev sin egen upplevelse för många år sedan när hon som förstagångsväljare skulle rösta och tyckte att hon inte hade något parti hon kunde rösta på – hon uppfattade att alla politiker var karriärister och korrupta. Dagens polska ungdom är desillusionerad men har en skarp blick och kan se igenom partiernas falskspel. Många av de unga ofta välutbildade pojkarna attraheras av Bosaks välformulerade ideologiska framtoning. De blir inte sällan högerextremister och agerar våldsamt på gatorna mot hbtq-personer. Kaisa Sysy menade också att polackerna hyste orealistiska förhoppningar om att allt skulle bli mycket bättre med EU-medlemskapet och sedan blev besvikna när det bara blev litet bättre.
Zaremba gav en något ljusare bild och menade att det är ungdomarna som läser. De och de äldre. Men sa samtidigt att huvuddelen av polackerna är mest intresserade av bättre löner och pensioner och inte listar oberoende domstolar och yttrandefrihet särskilt högt. Klyftan växer mellan de konservativa och ofta fattiga på  landsbygden och de mer välutbildade, yngre och “moderna” människorna i städerna. De senaste valen till borgmästare i städerna pekar på denna utveckling.
Ingvarsson framhöll att landet förändrats och moderniserats mycket kraftigt på ett par decennier – infrastrukturen har byggts ut, utbildningsnivån har höjts kraftigt, språkkunskaperna förbättrats avsevärt. Ungdomarna har fått smak för internationaliseringen. Till följd av Brexit kommer nu många att återvända hem till Polen. Zaremba påpekade att det som sker i Polen nu är en kulturkamp mellan tradition och modernism. Hos oss i Sverige tog den 80 år, i Polen har det bara gått 25 år.
 
EU-medlemskapet gav visserligen Polen en fantastisk utdelning i form av bidrag, men polackerna fick samtidigt se stora delar av sitt näringsliv uppköpt av tyska och franska företag. Man fick också hela den liberala demokratin, med alla dess institutioner och värden, införd utan att ha behövt arbeta sig fram till dessa institutioner och värderingar. Den är således inte särskilt djupt förankrad. Ingvarson pekade på bristen på stabila samhälleliga institutioner och erfarna politiska parter, vilket gör läget labilt och rörligt. De liberala krafterna hoppades på marknadsekonomin och att den i stort sett skulle lösa alla problem – någon politik för att hålla ihop landet hade man inte. Nu måste de liberala krafterna samla sig till ett politiskt program med en liberal ideologi, som är mer än en plädering för marknadsekonomi. EU/länder inom EU visar brist på förståelse för denna  visar brist på förståelse för denna historiska bakgrund.
Ingvarsson uppmanade Sverige att inte se Polen som något avvikande utan att se att det som händer i Polen kan vara en föraning om vad som kan komma att hända här. I Sverige fördröjs förändringarna genom att vi har starka institutioner och väl inarbetade värderingar rörande demokrati och tolerans. När väl förändringarna slår igenom här kan, enligt Ingvarsson, det komma att innebära att dessa institutioner rasar fullständigt.
 
 
(Rapport av Richard Murray med några tillägg av Anders Bjurner)
 
 

​Ämne:
Moldavien – i kris mellan öst och väst

Datum:
2020-02-03

Plats:
ABF-huset, Sveavägen 41, Stockholm

Publikantal:
80-tal

Medverkande:
Anna Susarenco, Moldavien, chef och rådgivare för utvecklingsprojekt och humanitär hjälp inom Unesco och Caritas
Torgny Hinnemo, journalist med inriktning på Ryssland och dess forna imperium
Ingrid Tersman, ambassadör i Azerbajdzjan, Tadzjikistan, Turkmenistan och Uzbekistan, tidigare i Moldavien 2010–2015
Samtalsledare:
Henrik Hallgren, programansvarig Östsällskapet
Rapportör:
Pär Trehörning

Arrangörer:
OSSE-nätverket, ABF Stockholm, Östsällskapet samt Olof Palme International Center

Sammanfattning:
Moldavien, ett av Europas fattigaste länder, ligger i ett säkerhetspolitiskt kraftfält mellan öster och väster. I Transnistrien i öster har sedan 1991 ryskspråkiga separatister en självständig ”stat” som understödjs av Ryssland med subventioner.
Invånarna i Moldavien söker en nationell identitet. Många lämnar landet på grund av den dåliga ekonomin. Samtidigt finns en hög korruption och oligarker som delvis styr politiken. Landet har en statligt ägd och hårt styrd public service, men samtidigt en del regionala oberoende medier.
Landet tycks mer eller mindre bortglömt i den politiska debatten. Landet ligger i skuggan av Georgien och Ukraina. Det finns heller inget större intresse bland befolkningen och civilsamhället att lösa den "frysta" Transnistrienkonflikten. En anledning är en inkomstbringande smuggling.
Ändå framkom en hel del positiva tankar under seminariet. Nuvarande regeringen kontaktar medborgarna i diasporan och frågar dem vad de kan tänkas göra för sitt land. Trots att många inte är speciellt intresserade av politik avser över 80 procent att rösta i det kommande presidentvalet i mars i år.
 

Seminariet i huvuddrag:
OSSE-nätverkets ordförande Anders Bjurner och samtalsledaren Henrik Hallgren konstaterade att Moldavien är föga uppmärksammat och att många har begränsade kunskaper om detta fattiga land. Det är kanske inte så intressant rent strategiskt för exempelvis USA, men politiskt och geografiskt viktigt inte minst för Ryssland. Moldavien är en av de tre länderna i öst som har ett associeringsavtal med EU och där Sverige är ett betydande bidragsland.
 
Torgny Hinnemo beskrev med inlevelse Moldaviens bakgrund och historia.
Landet har tre miljoner invånare och är ungefär av Jämtlands storlek. På medeltiden uppstod furstendömet Moldau som under 1500-talet underställdes osmanska riket som autonom stat. Ryssland övertog det osmanska riket under 1800-talet och deporterade mängder av mongoler.  Efter den ryska revolutionen utropades 1917 staten Bessarabien som omfattade dagens Moldavien och del av Ukraina.
 
Efter andra världskriget blev landet en delrepublik i Sovjetunionen och efter Sovjets upplösning förklarade sig Moldavien den 27 augusti 1991 självständigt från Sovjet.
 
Samma år förklarade Transnistrien (huvudstad Tiraspol), en smal landremsa öster om floden Dnestr mot Ukraina, sin självständighet från Moldavien, vilket ledde till ett två månaders långt krig med över 1 000 offer. Konflikten är fortfarande olöst.
 
Majoriteten av befolkningen (nära 80 procent) talar rumänska, cirka 14 procent ryska. Det finns en del spänningar mellan den rumänsktalande och icke rumänsktalade befolkningen. I den södra delen av landet har den autonoma republiken Gagauziens språk, gagauziska, status som minoritetsspråk.
 
Ingrid Tersman var ambassadör i Moldavien 2010–2015.
Transnistrienkonflikten, vars grund inte är etnisk utan tillhörighet - geografiskt, politiskt, ekonomiskt och kulturellt - är delvis olik exempelvis konflikterna i Ukraina och södra Kaukasus.
Det som skiljer är frånvaron av våld, många dagliga kontakter över gränsen, att båda parter vill upprätthålla status qou, att transnistriska företag kan exportera inom ramen för Moldaviens frihandelsavtal med EU till vilket Transnistrien anslöt sig 2016.  EU:s vilja är att Transnistrien ska vara en integrerad del av Moldavien för ökad stabilitet och demokrati och för att underminera omfattande smuggling och korruption. OSCE har under många försökt lösa konflikten men utan framsteg.
Likheterna med andra konflikter är att Ryssland har rysk trupp på transnistrisk mark och har stora ekonomiska och politiska intressen att konflikten inte är löst.
Det finns ett internationellt förhandlingsformat där Moldavien, Ryssland, Transnistrien, Ukraina och OSCE ingår med EU och USA som observatörer. Mängder med dokument har svettats fram men få implementerats. Trots allt finns en internationell konsensus om att Transnistrien ska erhålla en särskild juridisk status med särskilda rättigheter. Samtidigt ska Moldaviens nationalstat eller suveränitet inte undermineras.
Ryssland har inte erkänt Transnistriens status men ger subventioner i form av gas och pensioner, vilket ytterligare belastar landets bristande ekonomi. Men det tjänar Rysslands intressen att den olösta konflikten försvårar Moldaviens integration med EU.
Det är långt till en lösning eftersom ingendera parten litar på den andre. Det saknas en folklig rörelse till en förändring, och att andra stater (utom Ryssland) inte är intresserade av vad som händer i regionen.
Samtidigt finns små exempel som höjt förväntningar på ytterligare små praktiska framsteg.
Skoldiplom från Transnistrien erkänns i Moldavien vilken innebär att studenter från Transnistrien kan studera utomlands. Fordon från Transnistrien kan registrera internationella registreringsskyltar så att befolkningen kan resa utomlands. Dessutom ska telekommunikationsmarknaderna och jordbruksmark integreras. Bron Guru-Buculi över floden Dnestr har åter öppnats.
Under det svenska ordförandeskapet i OSCE 2021, kommer Transnistrienkonflikten vara en viktig del av ordförandeprogrammet.
 
Anna Susarenco konstaterade att de politiska partierna i Moldavien hela tiden förändras och skapas på nytt och över allt härskar oligarkerna. På grund av den dåliga ekonomin lämnar många ungdomar landet för arbete utomlands. Tolv procent av landets BNP har förts ut ur landet.
Anna Susarenco kategoriserar landets utveckling som landets nationella dans (hora) där man tar ett steg framåt och två steg bakåt.
De flesta är ointresserade av politik, de vill inte delta, ”det är inget för oss.” Nära hälften av de tillfrågade i en undersökning uppgav att inget parti driver deras frågor.
Samtidigt finns exempel på lokala initiativ. Anna Susarenco nämner en ung man utan tidigare politisk erfarenhet 60 dagar före valet 2019 drev sin kampanj utan stöd av TV. Trots allt många kunde ställa sig bakom hans förslag, var det ytterst få som röstade på honom, eftersom alla trodde han skulle förlora.
Valet 2019 slutade i en koalition mellan ett rysslandsvänligt parti och ett EU-vänligt. Syftet var i första hand att blockera oligarkernas inflytande.
Inför presidentvalet i år spår Anna Susarenco att medier får en mycket stor roll. 35 procent av befolkningen vet inte vad de ska rösta på och eftersom man i Moldavien i första hand, och framför allt i lokala val, röstar på person och inte parti, lär medias genomslagskraft få stor betydelse. Och trots det bristande politiska intresset uppger nära 80 procent att de tänker rösta.
Anna Susarenco är trots allt optimistisk. Det blir allt fler yngre som ställer upp som kandidater i valen. Och när regeringen via en plattform tillfrågade dem som lämnat Moldavien om de var intresserade att återkomma, visade över 1 000 personer intresse för att stödja Moldaviens utveckling,
 

 

​Ämne:
Samarbete skapar säkerhet kring Östersjön men spänningarna har skärpts

Datum:
2019-10-23, klockan 18:00-20:00

Plats:
ABF-huset, Sveavägen 41, Stockholm, Sandlersalen

Publikantal:
50

Medverkande:
Dan Smith, chef för SIPRI (Stockholm International Peace Research Institute)
Bernd Hemingway, bitr. generaldirektör CBSS (Östersjöstaternas Råd)
Lars Ingelstam, professor, författare och säkerhetspolitisk debattör
Johan Engvall, forskare, FOI (Totalförsvarets forskningsinstitut)
Samtalsledare:
Anders Bjurner, före detta ambassadör och ordförande i OSSE-nätverket

Arrangörer:
ABF Stockholm, OSSE-nätverket, Östsällskapet och Föreningen Norden
Rapportör:
Pär Trehörning

Bild:
Från vänster: Dan Smith, Bernd Hemingway, Lars Ingelstam samt Johan Engvall.
Foto: Pär Trehörning

Sammanfattning:
Klimatfrågan, Ryssland och de ökande spänningarna mellan staterna präglade seminariet.
Debattledaren Anders Bjurner påminde om att det enade Tyskland och ett demokratiskt Polen efter det kalla krigets slut väckte starka förhoppningar om ett framåtsyftande samarbete mellan staterna i Östersjön.
Dessa förhoppningar har till stor del inte infriats, dels på grund av att staternas intresse har svalnat till förmån föra att bevaka sina egna intressen, dels på grund av frånvaron av finansiering av nationsöverskridande samarbete.
Panelen satte därför inte så stor tillit till den ”hårda avspänningen”, men hade större förhoppningar om så kallad ”Soft security” med olika former av välutvecklade NGO och andra samarbetsformer samt dialog, inte sällan baserade på personliga kontakter.  Dessutom spelar OSCE:s säkerhetsarbete stor roll för att skapa förtroende staterna emellan.
 

Debattledaren Anders Bjurner, ordförande OSSE-nätverket, inledde med att konstatera att det under kalla kriget rådde ett slags stabilitet men inga kontakter mellan staterna. När muren föll 1989 och Sovjet upphörde som stat inleddes tankar på hur man skulle kunna samarbeta, både inom försvarsområdet, inte minst regionalt och dessutom genom civilt samarbete.   
Detta väckte stora förhoppningar? Varför lyckades vi inte infria dem?
 
Dan Smith, SIPRI, inriktade sig på klimatförändringar och miljön, sårbarheten inom cybervärlden, teknikförändringen inom vapenindustrin och mångas utsatthet.
 I världen bor en miljard människor nära stränder som kan översvämmas.Miljöproblemen känner inga tids- eller statsgränser. Det finns ingen miljöfråga som uteslutande är ett miljöproblem, allt hänger ihop enligt Dan Smith. Ändå har 1990 års olika avtal och konventioner om samarbete idag ifrågasatts eller sagts upp. Vi är tillbaka till att försvara våra territorier och har en värld som inte vill samarbeta kring viktiga frågor.
Utmaningen enligt Dan Smith är hur vi kan finna samarbetsmöjligheter inom ramen för de lagar och andra regler som finns i respektive nationer. Relationerna inom Östersjöområdet kräver att vi samarbetar för rena hav, lag och ordning och för att motverka terrorism och narkotikahandel.
 
Bernd Hemingway, CBSS (Östersjöstaternas Råd) beskrev organisationens syfte och verksamhet. Samtliga länder kring Östersjön är medlemmar, dessutom är EU medlem. Sekretariatet ligger i Stockholm.  
Berndt Hemingway betonade vikten av att försöka finna en gemensam syn på var och vad problemen ligger, och nämnde som ett exempel en ökande åldrande befolkning och låga födelsetal.
CBSS:s utgår från på politiskt samarbete och dialog. Beslut och rekommendationer kräver consensus och samarbetet omfattar bland annat gränsskydd och bevakning, barns rättigheter, arbete mot prostitution, trafficking, terrorism och organiserad brottslighet.
 
Johan Engvall, FOI, beskrev organisationens tre grundpelare för deras samarbetsarbete:

• CFC - konventionell vapen- och rustningskontroll som tyvärr minskat sedan 2007 då Ryssland lämnat samarbetet.
• Open space - ett mycket viktigt företroendesamarbete inom OSCE som innebär att staterna tillåter andra staters försvarsmakter att flyga över den egna statens territorium i syfte att fotografera och från luften kartlägga försvarsanläggningar. Även det samarbetet är hotat eftersom president Trump i sin nyckfulla utrikespolitik avser att lämna samarbetet.

• Inspektioner av militära styrkor och upprustning.

Genom det så kallade Steinmeier-initiativet från 2016 (Frank-Walter Steinmeier, Tysklands dåvarande utrikesminister, idag förbundspresident) återuppväckte parterna en tanke på regionala konferenser med syfte att finna möjligheter till avtal om konventionella vapenkontroller. Nio sådana konferenser har genomförts, inklusive militära expertmöten för gemensamt erfarenhetsutbyte.
Tanken är att nå överenskommelser om militära begränsningar in Östersjöområdet, regionala tak för material och trupper och att begränsa övningsverksamhet.
Problemet enligt Johan Engvall är att de baltiska staterna är emot att minska NATO:s rörelsefrihet i regionen, eftersom man inte vill bli lämnade ensamma. Johan Engvall såg också en risk i att de mindre staterna kan komma i kläm mellan motverkande staters egenintresse, vilket Ryssland utnyttjar.
Även om det finns god vilja hos frivilliga krafter, kan de inte ersätta efterlevnaden av existerande instrument. Där såg han OSCE:s allomfattande tanke på säkerhet och samarbete som en av de ytterst få fungerande plattformarna för en dialog mellan Ryssland och väst.
 
Lars Ingelstam, författare, tog upp våra relationer till Ryssland.
Ryssland har utnämnds till vår fiende. Det blir extra tydligt när vi talar om säkerhetsarbetets två
poler - avskräckning eller avspänning.
Lars Ingelstam påminde om att Sverige och Ryssland tidigare har haft och till viss del ännu har ett framgångsrikt samarbete och utbyte inom ekonomi (hur man bygger upp en modern statsbudget), kärnsäkerhet (det fungerar fortfarande) och miljön inom Östersjön med vattenkvalité, fiskbestånd och polarforskning.
Men under den senaste tiden har exempelvis NGO verksamheten nästa upphört, dels på grund av minskad finansiering från svenskt håll, dels på grund av Ryssland lagstiftning om förbud mot vissa utomstatliga byråer och samarbetsorganisationer.
Dessutom har det viktiga samarbetet angående hälsovård minskat, trots önskan från båda håll om exempelvis gemensam utbildning. Att annat exempel är att FOJO, fortbildning för journalister vid Linné-universitet, som hittills utbildat över 4000 ryska journalister, nu uppge att det är ett känsligt ämne.
På den ryska sidan har det politiska intresset att söka samarbetet svalnat och på den svenska sidan saknas ofta finansiella förutsättningar.