Gunnar Lassinantti,
representant för svenska OSSE-nätverket
Östersjöregionens NGO Forum i Tallinn.
Trettonde upplagan av Östersjöregionens NGO Forum genomfördes 10-11 juni i Tallinn, i olympiabyn för OS-seglingarna vid OS i Moskva 1980, eller för andra gången i Estlands huvudstad. Detta årliga forummöte ordnas vanligen i det land som för tillfället är ordförande för 11-staters församlingen Östersjöstaternas råd, CBSS. Så också denna gång.
Baltic Sea Region (BSR) NGO Forum samlade 120 deltagare från samtliga Östersjöstater, som också inkluderar Norge och Island. Inga observatörer från Vitryssland eller Ukraina var närvarande denna gång. Från Ryssland deltog 26 personer och från Sverige 10, vara fyra var tjänstemän från CBSS kansli och Svenska institutet.
Man kan fråga sig om sistnämnda förhållande är ett symtom på att NGO-samarbetet i Östersjöregionen är på väg att tas över av anställda byråkrater, och inte längre bärs upp av ”riktiga” NGOs. Borttaget svenskt folkrörelsestöd till Ryssland, liksom slopade bilaterala biståndsmedel för civilsamhällets samarbete med de baltiska länderna och Polen kan peka i den riktningen. Svenska institutets kvarvarande medel för samarbetet är omgärdade med svårbemästrade restriktioner och krångliga regler som NGOs med små eller inga kansliresurser inte har möjlighet att uppfylla. Kontraproduktivt avmattas därför civilsamhällets kontakter och samarbete med dess ”nya partner öster och söder om Östersjön”, när motsatsen borde vara fallet, och de militära kostnaderna i stället stiger i höjden.
Dessa NGO-forum blir mot denna bakgrund ännu viktigare som mötesplats för civilsamhällenas dialog och diskussioner i Östersjöområdet.
Sveriges ambassadör i Estland Anders Ljunggren beklagar de utglesade kontakterna och samarbetet, liksom att svensk press knappast längre bevakar de baltiska länderna.
Personligen har jag varit skeptisk till att anta slutresolutioner från denna typ av arrangemang. Spåren från möten med de tidigare kommunistländernas fredskommittéer förskräcker ännu i det avseendet. Alternativt blir texterna om man söker finna minsta gemensamma nämnare lätt utslätade och intetsägande med kringgående av viktiga frågor som deltagarna är oeniga om.
Därför blev jag positivt överraskad över att forummötet kunde anta ett starkt ”final statement”. I inledningen skrivs: - “The 13th Baltic Sea NGO Forum urges that politicians and governments in the Baltic Sea Countries give a much higher priority to cooperation in the region at all levels, including people-to-people. Our common home should be a region of peaceful cooperation. The situation has become more difficult due to the increased tension in the international situation and the crisis in Ukraine. This causes concern for the citizens in the region. Despite any tensions at the political level, we are citizens of neighbouring countries and strive to maintain stability and development through dialogue and international cooperation. As citizens of the region, we have a clear interest in governments talking sensibly to each other about things without military threats and provocations.”
I texten har begreppet Civil Society Organisations, CSO, genomgående börjat användas parallellt med begreppet NGOs. I fortsättningen skrivs bland annat.
”The Baltic Sea NGO Forum:
- considers importance to facilitate the existing visa regime and foster the process of visa-free regime for the border areas in BSR, taking the Kaliningrad-Poland and Russian-Norwegian cases as good examples;
- stated that tolerance is a prerequisite for cultural and religious diversity, appreciation and understanding between people of different ethnic origins and acceptance of sexual and gender minorities’ rights;
- call upon all States to secure respect for democratic rule and democratic development in all Baltic Sea countries that allows contributions from free, independent organisations and free, cross-border cooperation between CSOs around the Baltic Sea. We want the Baltic Sea to be a region of sustainable development, mutual trust and democracy. Democracy is not something you just put on or can take for granted.”
En stor del av forummötets arbete skedde i parallella arbetsgrupper som behandlade hållbar utveckling – särskilt energifrågor, social inkludering, hela Östersjöregionen måste leva, livslångt lärande och medborgarutbildning, bekämpande av trafficking, europeiska året för utveckling 2015, ungdom som Östersjöregionens framtid, gemensam cyberspace för NGOs, finansierings- och fonderingsfrågor samt mänskliga rättigheter och kulturell diversitet.
Själv deltog jag i grupperna om trafficking och mänskliga rättigheter. Trafficking begränsades till frågor om sexuellt utnyttjande. Jag påpekade att det också finns andra former av trafficking som gäller arbetslivet och handel med barn och ungdomar. Jag beklagade att fackföreningsrörelsen inte vara närvarande på forummötet och uttalade min förhoppning att frågor om arbetstrafficking skulle tas upp på nästa träff i Gdansk med dess ärofulla fackliga tradition om ett år.
Maja Rusakova, från NGOn Stellit i Sankt Petersburg berättade om det arbete hennes NGO bedriver förebyggande med information och utbildning för att motverka prostitution och trafficking i Ryssland. Roman Krolov från NGOn Eluliin (Livslinan) i Tallinn som arbetar med psykosocial rehabilitering bland personer involverade i trafficking, sexuell exploatering och prostitution redovisade sin organisations arbete och förhållandena i Estland. Prostitutionen uppvisar en minskande tendens, är inte knuten till kriminella nätverk, men omfattar en ökande andel yngre människor, främst ensamstående kvinnor med barn. Prostitutionen har en koppling till bristande jämställdhet mellan könen och till ekonomisk och social fattigdom bland kvinnor. Krolov ansåg att ”den svenska modellen” var en förebild för deras arbete. Förebyggande insatser, information och utbildning behövs. Jag inflikade att den låga andelen kvinnliga politiker i beslutande församlingar i före detta kommunistländerna kan vara en bidragande orsak till att framgångarna i arbetet begränsats. En dansk talare hävdade att trafficking är en sak, och att prostitution är en mänsklig rättighet. Jag genmälde att det var nonsensprat.
I gruppen om mänskliga rättigheter och kulturell diversitet gavs intressanta informationer om integrations- och språkutbildningsarbetet bland rysktalande i Tallinn och i Ida Virumaa, den östligaste regionen i landet med Narva som huvudort med en övervägande rysk befolkning. Numera finns program, anställda och budgetar, om än begränsade, för att arbeta med frågorna. Andelen som inte talar estniska minskar i de yngre åldrarna, men fortfarande kan många ryssar i olika åldrar inte tala estniska och kvalificerar därför inte för estniska medborgarskap. Cirka 90 000 personer vardera är antingen fortfarande ryska medborgare eller saknar estniskt medborgarskap. Det föreligger knappast något intresse bland dessa grupper att flytta till Ryssland, också därför att de betraktar levnadsvillkoren i Estland som mer fördelaktiga.
Många konkreta förslag diskuterades i plenum, såsom att öka people-to-people-kontakterna genom kulturell turism i Östersjöregionen.
Jag bedömde att bästa resultaten gavs om man diskuterade Ukrainakrisen på tu man hand med ryssar, och då tog upp frågor som annekteringen av Krim, Putins och Lavrovs uttalanden, striderna i östra Ukraina och rysk trupps närvaro där. Ett svagt försök till försvar var att ”kanske en del ryska soldater där, men inte reguljär rysk trupp”.
Veckan efter Tallinnmötet ordnade Lettlands regering som ordförandeland för EU en konferens i Jurmala om EUs Östersjöstrategi, som har huvudfokus på kunskaps- och kommunikationsfrågor med sikte på att Östersjöregionens ska bli Europas och världens med konkurrenskraftiga region. En bra bit återstår ännu innan detta mål uppnås, om ens någonsin.
Så småningom blir Sverige ordförandeland för CBSS och förutsätts då bli värdland för det årets Baltic Sea Region NGO Forum. Det är bara att hoppas på att vårt land då ska visa samma intresse, gästfrihet och ordna ett lika fint kulturprogram med anknytning till våra traditioner som Estland bjöd på denna gång.
Nästa ordförandeland för CBSS är Polen. Kommande års Baltic Sea Region NGO Forum hålls följdriktigt i Gdansk, hansastaden som är Polens huvudort för Östersjösamarbetet, där andra världskriget inleddes och 40 år senare fackföreningsrörelsen Solidaritet började rulla upp det kommunistiska systemet med stöd i Helsingforsdokumentets tredje korg om mänskliga rättigheter och rätten till organisationsfrihet som antogs 1975. Detta 40 års jubileum firas knappast alls i sommar på grund av den dystra situationen både vad gäller säkerhets- och förtroendeskapande frågor samt mänskliga dimensionen i Europa. OSSE-tanken har en svår tid, och tesen från Helsingforskonferensen fyra decennier bakåt i tiden om att den slutgiltigt fastställde Europas gränser efter andra världskriget har inte hållit. Forna Jugoslaviens och Sovjetunionens upplösning i början av 1990-talet och den folkrättsvidriga annekteringen av Krim i mars i fjol är bevisen på detta.
Östersjöregionens NGO Forum i Tallinn.
Trettonde upplagan av Östersjöregionens NGO Forum genomfördes 10-11 juni i Tallinn, i olympiabyn för OS-seglingarna vid OS i Moskva 1980, eller för andra gången i Estlands huvudstad. Detta årliga forummöte ordnas vanligen i det land som för tillfället är ordförande för 11-staters församlingen Östersjöstaternas råd, CBSS. Så också denna gång.
Baltic Sea Region (BSR) NGO Forum samlade 120 deltagare från samtliga Östersjöstater, som också inkluderar Norge och Island. Inga observatörer från Vitryssland eller Ukraina var närvarande denna gång. Från Ryssland deltog 26 personer och från Sverige 10, vara fyra var tjänstemän från CBSS kansli och Svenska institutet.
Man kan fråga sig om sistnämnda förhållande är ett symtom på att NGO-samarbetet i Östersjöregionen är på väg att tas över av anställda byråkrater, och inte längre bärs upp av ”riktiga” NGOs. Borttaget svenskt folkrörelsestöd till Ryssland, liksom slopade bilaterala biståndsmedel för civilsamhällets samarbete med de baltiska länderna och Polen kan peka i den riktningen. Svenska institutets kvarvarande medel för samarbetet är omgärdade med svårbemästrade restriktioner och krångliga regler som NGOs med små eller inga kansliresurser inte har möjlighet att uppfylla. Kontraproduktivt avmattas därför civilsamhällets kontakter och samarbete med dess ”nya partner öster och söder om Östersjön”, när motsatsen borde vara fallet, och de militära kostnaderna i stället stiger i höjden.
Dessa NGO-forum blir mot denna bakgrund ännu viktigare som mötesplats för civilsamhällenas dialog och diskussioner i Östersjöområdet.
Sveriges ambassadör i Estland Anders Ljunggren beklagar de utglesade kontakterna och samarbetet, liksom att svensk press knappast längre bevakar de baltiska länderna.
Personligen har jag varit skeptisk till att anta slutresolutioner från denna typ av arrangemang. Spåren från möten med de tidigare kommunistländernas fredskommittéer förskräcker ännu i det avseendet. Alternativt blir texterna om man söker finna minsta gemensamma nämnare lätt utslätade och intetsägande med kringgående av viktiga frågor som deltagarna är oeniga om.
Därför blev jag positivt överraskad över att forummötet kunde anta ett starkt ”final statement”. I inledningen skrivs: - “The 13th Baltic Sea NGO Forum urges that politicians and governments in the Baltic Sea Countries give a much higher priority to cooperation in the region at all levels, including people-to-people. Our common home should be a region of peaceful cooperation. The situation has become more difficult due to the increased tension in the international situation and the crisis in Ukraine. This causes concern for the citizens in the region. Despite any tensions at the political level, we are citizens of neighbouring countries and strive to maintain stability and development through dialogue and international cooperation. As citizens of the region, we have a clear interest in governments talking sensibly to each other about things without military threats and provocations.”
I texten har begreppet Civil Society Organisations, CSO, genomgående börjat användas parallellt med begreppet NGOs. I fortsättningen skrivs bland annat.
”The Baltic Sea NGO Forum:
- considers importance to facilitate the existing visa regime and foster the process of visa-free regime for the border areas in BSR, taking the Kaliningrad-Poland and Russian-Norwegian cases as good examples;
- stated that tolerance is a prerequisite for cultural and religious diversity, appreciation and understanding between people of different ethnic origins and acceptance of sexual and gender minorities’ rights;
- call upon all States to secure respect for democratic rule and democratic development in all Baltic Sea countries that allows contributions from free, independent organisations and free, cross-border cooperation between CSOs around the Baltic Sea. We want the Baltic Sea to be a region of sustainable development, mutual trust and democracy. Democracy is not something you just put on or can take for granted.”
En stor del av forummötets arbete skedde i parallella arbetsgrupper som behandlade hållbar utveckling – särskilt energifrågor, social inkludering, hela Östersjöregionen måste leva, livslångt lärande och medborgarutbildning, bekämpande av trafficking, europeiska året för utveckling 2015, ungdom som Östersjöregionens framtid, gemensam cyberspace för NGOs, finansierings- och fonderingsfrågor samt mänskliga rättigheter och kulturell diversitet.
Själv deltog jag i grupperna om trafficking och mänskliga rättigheter. Trafficking begränsades till frågor om sexuellt utnyttjande. Jag påpekade att det också finns andra former av trafficking som gäller arbetslivet och handel med barn och ungdomar. Jag beklagade att fackföreningsrörelsen inte vara närvarande på forummötet och uttalade min förhoppning att frågor om arbetstrafficking skulle tas upp på nästa träff i Gdansk med dess ärofulla fackliga tradition om ett år.
Maja Rusakova, från NGOn Stellit i Sankt Petersburg berättade om det arbete hennes NGO bedriver förebyggande med information och utbildning för att motverka prostitution och trafficking i Ryssland. Roman Krolov från NGOn Eluliin (Livslinan) i Tallinn som arbetar med psykosocial rehabilitering bland personer involverade i trafficking, sexuell exploatering och prostitution redovisade sin organisations arbete och förhållandena i Estland. Prostitutionen uppvisar en minskande tendens, är inte knuten till kriminella nätverk, men omfattar en ökande andel yngre människor, främst ensamstående kvinnor med barn. Prostitutionen har en koppling till bristande jämställdhet mellan könen och till ekonomisk och social fattigdom bland kvinnor. Krolov ansåg att ”den svenska modellen” var en förebild för deras arbete. Förebyggande insatser, information och utbildning behövs. Jag inflikade att den låga andelen kvinnliga politiker i beslutande församlingar i före detta kommunistländerna kan vara en bidragande orsak till att framgångarna i arbetet begränsats. En dansk talare hävdade att trafficking är en sak, och att prostitution är en mänsklig rättighet. Jag genmälde att det var nonsensprat.
I gruppen om mänskliga rättigheter och kulturell diversitet gavs intressanta informationer om integrations- och språkutbildningsarbetet bland rysktalande i Tallinn och i Ida Virumaa, den östligaste regionen i landet med Narva som huvudort med en övervägande rysk befolkning. Numera finns program, anställda och budgetar, om än begränsade, för att arbeta med frågorna. Andelen som inte talar estniska minskar i de yngre åldrarna, men fortfarande kan många ryssar i olika åldrar inte tala estniska och kvalificerar därför inte för estniska medborgarskap. Cirka 90 000 personer vardera är antingen fortfarande ryska medborgare eller saknar estniskt medborgarskap. Det föreligger knappast något intresse bland dessa grupper att flytta till Ryssland, också därför att de betraktar levnadsvillkoren i Estland som mer fördelaktiga.
Många konkreta förslag diskuterades i plenum, såsom att öka people-to-people-kontakterna genom kulturell turism i Östersjöregionen.
Jag bedömde att bästa resultaten gavs om man diskuterade Ukrainakrisen på tu man hand med ryssar, och då tog upp frågor som annekteringen av Krim, Putins och Lavrovs uttalanden, striderna i östra Ukraina och rysk trupps närvaro där. Ett svagt försök till försvar var att ”kanske en del ryska soldater där, men inte reguljär rysk trupp”.
Veckan efter Tallinnmötet ordnade Lettlands regering som ordförandeland för EU en konferens i Jurmala om EUs Östersjöstrategi, som har huvudfokus på kunskaps- och kommunikationsfrågor med sikte på att Östersjöregionens ska bli Europas och världens med konkurrenskraftiga region. En bra bit återstår ännu innan detta mål uppnås, om ens någonsin.
Så småningom blir Sverige ordförandeland för CBSS och förutsätts då bli värdland för det årets Baltic Sea Region NGO Forum. Det är bara att hoppas på att vårt land då ska visa samma intresse, gästfrihet och ordna ett lika fint kulturprogram med anknytning till våra traditioner som Estland bjöd på denna gång.
Nästa ordförandeland för CBSS är Polen. Kommande års Baltic Sea Region NGO Forum hålls följdriktigt i Gdansk, hansastaden som är Polens huvudort för Östersjösamarbetet, där andra världskriget inleddes och 40 år senare fackföreningsrörelsen Solidaritet började rulla upp det kommunistiska systemet med stöd i Helsingforsdokumentets tredje korg om mänskliga rättigheter och rätten till organisationsfrihet som antogs 1975. Detta 40 års jubileum firas knappast alls i sommar på grund av den dystra situationen både vad gäller säkerhets- och förtroendeskapande frågor samt mänskliga dimensionen i Europa. OSSE-tanken har en svår tid, och tesen från Helsingforskonferensen fyra decennier bakåt i tiden om att den slutgiltigt fastställde Europas gränser efter andra världskriget har inte hållit. Forna Jugoslaviens och Sovjetunionens upplösning i början av 1990-talet och den folkrättsvidriga annekteringen av Krim i mars i fjol är bevisen på detta.